De senaste dagarna har tillbringats i framstupa sidoläge. Jag vet inte riktigt vad som har hänt men det är något vajsing med ländryggen. Jag har tagit muskeavslappnande och använt hästliniment sen måndags kväll och nu börjar det kännas lite bättre. Jag var tvungen att gå hem från jobbet i måndags, en promenad som i vanliga fall tar mig 10 minuter. Nu gick jag som en krumbent orch och det tog mig cirka 25 minuter. Det kan med visshet sägas att jag aldrig har haft så ont i ryggen som under dessa dagar.

Som alltid när jag har ont så börjar jag fundera på smärttolerans och uthärdelser. Jag blir lite orolig eftersom jag resonerar som så att det visserligen gör extremt ont nu men att det inte kommer vara den svåraste smärtan jag kommer att uppleva. Någon gång i framtiden kommer jag få ett ordentligt ryggskott som får de här dagarna att framstå som ett konfirmationsläger i skärgården. Hur kommer jag att klara det? Med bibehållen värdighet? Blir smärtan större eftersom jag aldrig har haft ont i detta område tidigare? Något sådant ja, så smular kakan.