Det har väl hänt en eller två gånger att någon i bekantskapskretsen har sagt fel. Man menar en sak och det kommer ut något helt annat. M har gjort det vid ett par tillfällen, den första gången jag minns är när vi satt på ett ölhak och han säger att han har svårt för en viss person eftersom denne inte är så "belärd". Vi andra frågar om han menade "beläst" och det visade sig då att M tyckte att vi skulle "hålla käft".

I lördags hjälpte vi ett par goda vänner att flytta, efter bärandet så bjöds det på fika och det kändes ovant men vuxet. Det blev bisarrt när vi började prata om svett och hur man hanterar det, särskilt om man är välklädd. M påmminer om Hercule Poirot som trots sin tredelade kostym aldrig behöver göra mer än att lätt stryka sig över pannan med en näsduk när han är affischerad. Jag avbröt honom:
– Affischerad? Menar du echaufferad?
– Förlåt mig för att jag inte är så BELÄRD! Du är förresten tjock, ta en kaka till tjockis.