Sommarlov.

Min bildlärare och min svensklärare tog ett beslut. De kunde inte se vad jag skrev och det var uppenbart att jag inte var dum i huvudet, alltså skulle jag träna min skrivstil. Det muntliga var aldrig några problem men de kunde inte avgöra ens om jag stavade rätt (vilket jag gjorde, naturligtvis). Förfallet hade skett gradvis, det var inga problem i låg- och mellanstadiet men i högstadiet hade det alltså blivit en krock. Det gjordes upp en plan med mina föräldrar och det innebar att jag i två timmar varje dag under sommarlovet mellan sjuan och åttan fick lära mig att skriva. Både bokstavligt och bildligt talat. Allt jag hade lärt mig, eller inte lärt mig skulle göras om.

Jag satt där och tragglade och tänkte att man inte riktigt förstod min storhet. Som tur var så hade jag inga tankar på att låta mig märkas av detta. De menade väl, det gav resultat och det sköttes med ett visst mått diskretion. Jag har aldrig hört talas om att någon annan har fått den här uppgiften och det kan väl med lätthet konstateras att annorlunda aldrig var bra i den åldern. Därför var det på ett sätt tacksamt att det skedde i tysthet under sommaren. Vad jag minns så var det ändå en skitsommar.

Min svensklärare tog sig också an att utröna om det fanns några andra aspekter och vi kom snart fram till att det hade med min iver att göra. Jag ville skriva precis allt jag kunde, allt jag kunde komma på och formulera det så bra som möjligt. Följden blev oläslighet, jag höll för hårt i pennan och jag lutade för mycket. När jag suddade med radergummi så blev det gråa skuggfält över hela papperet. Hon fick mig istället att börja med att analysera, att stolpa upp och ha en plan. Det gick naturligtvis mycket bättre och det sitter fortfarande i, det första jag gör när jag skriver en uppsats är att göra innehållsförteckningen.

Nu tror jag dock att jag i min nuvarande situation har halkat tillbaka, skillnaden är att texterna är kliniska nu. De presenteras digitalt i exakta radbrytningar och tablägen. Jag har fortfarande det stora behovet av att få med allt och vet inte riktigt när jag ska sluta. Det kanske är mer i samtal nu än i text. Jag resonerar vidare kring detta en annan gång för nu kan det vara bra hålla här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s