Det finns många anledningar till att se filmen I Brügge, eller In Bruges som den heter på originalspråket. Den är varm, sorglig, extremt rolig och proppfull med referenser till andra verk såsom Pinters The Dumb Waiter, Rösten från andra sidan (en snuskig film med Donald Sutherland) och Orson Welles Touch of Evil.

Det som engagerar mig starkast är de tvära kasten mellan högt och lågt. Tarantino har förstört en hel generation filmmakare som nervöst proppar sina filmer med krystade replikväxlingar för att det ska bli coolt. Oftast funkar det inte. Martin McDonagh har lyckats i denna film. Roligast är dock den oväntade slapsticken som poppar upp ett par gånger, i klippet nedan är upplägget följande; Gleesons karaktär Ken – som är mer intresserad av sevärdheterna i Brügge än sin unge kollega Ray – har gått upp i Brügges klocktorn. Den mer rastlöse Ray (Colin Farrell) väntar där nere. Han får sällskap av några amerikaner som tänker gå upp i tornet. Hilarity ensues.