Conditori Lundagård gick i konkurs igår. Man kan ställa sig frågande till hur man lyckas misslyckas med ett varumärke som definitivt måste anses som ett av de mer kända i Lund och kanske något som förknippas med Lund lika mycket som Domkyrkan eller Kulturen.

Svaret är för mig ganska uppenbart, förutsatt att jag inte läser på bättre. Det handlar om den känslomässiga kopplingen Lundaborna har till kyffet och deras antagande att "det alltid kommer att finnas där". Det påminner lite om när Carlsberg tog det affärsmässigt sunda beslutet att avveckla Pommac för ett par år sedan. Där handlade det ju inte om en konkurs men det visade sig att Pommac led av ett annat problem. Det såldes väldigt lite Pommac men man hade en stöttande målgrupp som hade en känslomässig, men inte konsumerande, koppling till varumärket. Protesterna flödade in och Carlsberg omprövade sitt beslut.

Jag känner samma sak nu. De flesta kommentarerna till Sydsvenskans artikel uttrycker chock och saknad men var fanns alla de här personerna när lokalen stod tom? Lundaborna har ett starkt band till de klassiska ställena men blir förvånade när förutsättningarna ändras.

Fast jag vet inte, jag var aldrig där.