Jag är fortfarande ute på min mission att medvetandegöra anledningen till att vi uppmärksammar menlösa barn idag, den 28 december. Läs gärna det gamla inlägget igen och skänk en tanke åt barnen i Gaza.

Nog med dysterheter. I övrigt har jag funderat över särskilt två saker.

Den första är Henrik Larsson och den pinsamhet som han börjar utgöra. Förstå mig rätt, all heder åt Henrik Larsson – han måste ha en järnfysik och vara benådad med en spatial intelligens (och bollsinne) utan motstycke i svensk idrott. Jag tänker mer på den pinsamhet att vi inte kan producera en bättre anfallare till fotbollslandslaget (för mer om detta och Rosenbergs dilemma, se senaste Offside). Sen är jag övertygad om att det finns en sjuttonåring i Helsingborg som kämpar till sig ett leende och minns orden som coachen sa förra säsongen: "Nästa säsong. Du kommer att få mer speltid nästa säsong. Såvida inget otippat händer, som till exempel att vi värvar Henke Larsson men det känns inte särskilt troligt. Hö hö hö!".

Den andra saken jag har tänkt på den skokastande journalisten. Han riskerar 15 års fängelse. Det verkar lite mycket för att ha kastat en sko. Det får dock anses som en löst utförd "tusen nålar" i jämförelse med vad han hade fått för straff under den gamla regimen. Nu vet jag att det större sammanhanget inte handlar om vem som får kasta den första skon eller inte. Men vi Snaskefäder är inte komna till världen för att genomskåda den, tro aldrig det. Vi är inte utrustade med apparater för dylika exkursioner. Det är bäst att ge tusan i de stora sammanhangen. Vi ska leva i det lilla, i den lilla världen. Så smular kakan.