När jag var yngre tränade jag ett basketlag. Framgångarna skördades inte, min största bedrift var nog att få Kim och Patrik (en av tvillingarna för er som kommer ihåg hembyn) att sluta slåss på en träning. Samt att lura i lille Nicklas att man dog om man snusade en prilla.

I laget hade jag (ja, det var min egendom) en kille som hette Parvis. Det var ett av mina största nöjen att säga "Nu ska vi öva lite man-manförsvar så dela upp er två och två. Eller parvis om man så vill. Inte du Parvis, du ska vara hel".

Jag har faktiskt mognat betydligt sedan dess även om det kanske inte märks. Själv hatar jag när man vitsar om mitt namn. Så, Parvis, om du kan läsa det här så ber jag om ursäkt. Men om jag bedömde dig rätt så sitter du säkert inne och har inte tillgång till internet.