Jag kan inte riktigt smälta att det inom Aaron Sorkin döljer sig sådana ytterligheter. Hans storasyster hade precis tagit sin juristexamen och skrivit på som jurist för en treårsperiod för den amerikanska krigsmakten. Hon berättade i telefon för sin yngre bror att hennes första uppdrag var att åka ner till Guantánamobasen för att försvara fyra marinkårssoldater som nästan hade tagit livet av en annan soldat i ett misslyckat försök till kamratuppfostran. Soldaterna hävdade att de lydde en given order av ett högre befäl. Aaron brydde sig inte så mycket om det hela men när han senare jobbade som bartender så började en historia forma sig i hans sinne. Han klottrade ner saker på servetter och vips hade han ett manus.

Många hävdar att "You can’t handle the truth!" är filmens behållning. Det är klassiskt Sorkin, en lång monolog som ska levereras snabbt, i Sorkins värld snubblar man inte på orden. Jag tycker inte att det är det bästa i filmen, för mig är det redan i första scenen när marinkårens tysta drilltrupp utför en övning. De finns på riktigt, naturligtvis, och utgör en av de största attraktionskrafterna inom USMC. Man kan faktiskt boka dem för uppträdande på en tillställning men den första paragrafen i kontraktet stipulerar att det måste vara ett patriotiskt arrangemang.

http://www.youtube.com/watch?v=IjLyz8OAj1s

Nåväl, allt det där skrevs endast för att få visa klippet. Åter till Aaron. Intrycket man får av Aaron Sorkin är att han är extremt intellektuell, på gränsen till snobb. Han är vass och krävande. Det är upp till tittaren att hålla samma tempo, alla ska inte med. Hans geni manifesteras tydligast i West Wing (ja, det blev ett West Winginlägg – big surprise) och Sports Night. Den senare är kanske en av världens mest anonyma bästa serier. Hans geni manifesteras kanske tydligast i hans förmåga att kunna återanvända material, Sorkin räds sällan att använda en bra replik eller en bra plot igen om den funkar, det är kanske inte förvånande att han har varit inblandad i filmer så som Bulworth och Schindlers list. Särskilt scenen i kyrkan med Matt Santos i West Wing ekar ljudligt av senator Bulworths sanningar i filmen… Bulworth. Fast när Santos gjorde entré i West Wing hade Sorkin lämnat produktionen, den fortsatte dock i samma anda, Hans geni manifesteras kanske tydligaste i den galenskap som omgärdar honom, han är ett kontrollfreak utan dess like och sniffade i sig mer kokain än vad en drogkartell hinner framställa.

Men även solen har sina fläckar. Lika intelligenta och analytiska som framför allt hans TV-serier har varit, lika korkade är vissa av hans inblandningar i filmer som Enemy of the state och (håll i er nu) The Rock. The Rock är en av mina hatfavoritfilmer. Förstå mig rätt, jag har den på DVD i specialutgåva. Jag ser den kanske lika ofta som jag ser Armageddon (skam den som tänker illa därom). Det är bara det att den är så korkad, så överdriven, så intetsägande. En god vän beskrev den som Con Air, fast med vatten. Och det är illa. Den är dock en av mina största guilty pleasures och när Hans Zimmer gör musiken så håller man käft och tittar.

Fast man märker lik förbannat var Sorkin har satt sin fot. Även om han prostituerar sitt snille så kan han inte låta bli att lägga till lite Sorkinstunder, eller är det just därför han kan göra det som gjorde att han fick uppdraget. Man märker det i generalens farväl till sin avlidna hustru, i Sean Connerys svammel om oskyldigt dömda, i meningsutbytet mellan Harris och Connery angående diktatur och patriotism (Wilde och Jefferson), i den rappa monologen i situationsrummet. Jag tror inte att Sorkin har gjort så mycket i mer än det The Rock, men det han gjorde – det är det jag minns och det räcker. Så smular verksamheten.