På lunchen idag när vi slafsade i oss mer fett än lammkött (och jag som vanligt fick för mig att härma djuret jag äter, bä) så kunde jag inte låta bli att tappa hakan lite grann.

Lite grann därför att jag också tycker att Love Actually är en bra film, alltså blir jag inte så förvånad när andra män, säkra i sin manlighet, också gillar den. Den spelar på de rätta strängarna och innehåller en del mörkare passager som man kanske inte hade förväntat sig. Hugh Grant däremot, han förnekar sig inte.

Anledningen till att jag blev förvånad var alltså att tre medelålders män som satt bredvid oss förde ett samtal om filmen. Två av dem hade sett den flera gånger och försökte övertyga den tredje om varför filmen är så bra. De nämner särskilt scenen när Colin Firth har lärt sig portugisiska för att kurtisera sin före detta hushållerska som ett skäl i sig att se filmen. Det håller jag kanske inte riktigt med om men det var lite skumt att se dessa kontorsmänniskor snacka romantik på lunchen.

Nåväl, filmen har gett upphov till en fras som på engelska heter A Love Actually moment. Det är inte som ni tror, det betyder inte att man tar in en kör som en överraskning på sin bäste väns bröllop, det betyder inte att man börjar spela trummor för att få sin drömtjej, det betyder inte att man åker till USA för att ragga amerikanskor. Det har faktiskt lite mer med storpolitik att göra. Ett Love Actually moment är istället ett tillfälle då en man som brittisk toppolitiker drastiskt byter spår i sin relation med USA. Något som Tony Blairs stab hoppades på när tillfälle gavs. Väldigt romantiskt. Så smular kakan.