Panta, panta.
Miriam Makeba dog, 76 år gammal. Hon dog av en hjärtinfarkt i samband med en stödgala för den mordhotade journalisten Roberto Saviano som gjorde misstaget att skriva en hel bok om Camorran. För mer läsning om Saviano kan man titta här och mer läsning om hot mot journalister i lilla Sverige kan man läsa här.
Makeba har gjort en sådan där låt som jag aldrig tröttnar på, jag blir ganska uppspelt av den enkla basgången på pianot och sedan hennes talande, "Pata Pata is the name of a dance … we do down Johannesburg way. And everybody … starts to move … as soon as „Pata Pata" starts to play – hoo … ".
Jag skulle vilja påstå att den har klarat sig från sönderspelning trots den ständiga rullningen i reklam. Jag diggar stenhårt. Makeba var lite av ett bad ass också. Hennes sydafrikanska medborgarskap togs ifrån henne när hon vittnade om apartheid inför FN, omvärlden belönade henne istället med hedersmedborgarskap i över tio länder. Det kanske spelade henne en mindre roll när hon inte kunde besöka sitt eget land, det tog trettio år innan hon kunde återvända till Sydafrika.
Hon gifte sig med Stokey Carmichael, ett drag som inte var det smartaste ur PR-synpunkt men kanske kärleksmässigt riktigt. Ledaren för de Svarta Pantrarna var inte särskilt populär i USA, Makebas skivförsäljning rasade (bland den vita medelklassungdomen) och de såg sig senare tvingade att flytta från USA till Guinea (det är Västafrika, C). Hon rörde naturligtvis på sig, både ruskande och geografiskt. Bland annat så uppträdde hon i samband med den klassiska matchen mellan Foreman och Ali, The Rumble In The Jungle – på svenska Ett kok ris i ljungen.
Hon deltog också i Paul Simons Gracelandturné när han uppträdde i Zimbabwe. För oss som minns tidsandan kanske följande klipp kan vara av intresse. Det är bara Desmond Tutu som saknas.
Dag Oredsson 