Jag skrev förra året ett ganska långt inlägg om shibbolet och hur man stänger ute personer genom språk och hågkomster.

Det blev en liten virrigt tankekedja när jag låg och filosoferade om namnet Barack Hussein Obama och vissa amerikaners rädsla för arabklingande namn. En av andra världskrigets största profiler var generalen Omar Bradley, en man som har gett namn åt de stridsfordon som den amerikanska armén använder, M2/M3 Bradley. Bradley tog sin examen 1915 vid West Point i den avgångsklass som militärhistoriker kallar "The class the stars fell on", av de 164 män som gick ut det året blev 59 stycken generaler (en av hans klasskamrater var förresten Eisenhower) . Det är en ganska ovanlig siffra men man får då ha i minnet att de flesta kastades in i första världskriget och de som överlevde blev seniora officerare under andra världskriget. Mycket medaljer och befordringar östes alltså ut.

Bradley hade alltså Omar som förnamn, det betyder förstfödd, lärjunge eller berömd. Tidsandan var förstås annorlunda när Omar var ung och aktiv. Den ädle beduinen hyllades på vita duken och araber i allmänhet sågs som eleganta, gracefyllda och gentila. Något som också kan sägas om Bradley, han gav sällan en order utan att först säga "skulle du kunna vara så snäll..". Det låter faktiskt lite absurt. Skulle du kunna vara så snäll att skicka 20 000 unga män in i säker död?

Nu skulle det vara ett grymt drag att låta sitt namn bära namnet Omar. Men mer om detta från någon annan, det jag kom att tänka på var Bradleys kampanjer i Europa och särskilt Ardenneroffensiven.

Man använde sig alltså av säkerhetsord för att identifiera vän eller fiende. För att vara säker på att det var en amerikan som kom gående i skogen så ställde man alltså en kontrollfråga som bara en äktamerikan visste svaret på. Ingen gick säker. Bradley fick tre gånger svara på frågor om USA och dess populärkultur. Enligt Jean Paul Palluds bok om Ardenneroffensiven fick Bradley svara på en fråga om vem spelar mellan center och tacklare i amerikansk fotboll, en gång om vem som var gift med Betty Grable (vilket han inte kunde men soldaten släppte förbi honom ändå). Den gång som det höll på att gå illa var när en GI frågade Bradley vilken stad som var state capital för Illinois, Bradley kunde svaret men soldaten vägrade att godta att det var Springfield. Han ville ha det till Chicago och det var först efter det att ett högre befäl kom till platsen som Omar fick fortsätta att sköta kriget.

Det låter kanske fånigt och omständigt att ha det här systemet men det hade faktiskt sin praktiska nyttighet. Tyskarna körde en operation som hette Greip (eller Greif, betydelsen är i alla fall grip) som leddes av Otto Skorzeny. Om namnet låter bekant är det för att det var han som ledde fritagningen av Mussolini och han har också pekats ut som hjärnan bakom ODESSA, planen och strukturen för att få ut tyska SS-officerare till Latinamerika eller Mellanöstern. Greip fungerade så att engelsktalande tyskar klädde sig i amerikanska och brittiska uniformer, dessa gick därefter in i små grupper bakom de allierades linjer och spridde oreda, panik och förvirring. Ibland bara genom så enkla åtgärder som att vända på landsvägsskyltar. De hade inte någon större taktisk framgång men de nådde sitt syfte, förvirringen och misstänksamheten blev stor. Så stor att en av de högsta befälhavarna blev stående i en diskussion om Chicago eller Springfield.

De tragiska följderna av shibboletbruket står sig ganska självklara. Amerikaner sköt amerikaner som inte visste svaren, man ägnade sig åt långdragna förhör med frågor och motfrågor och man sköt civilbefolkning som i sin armod hade plockat på sig amerikanska uniformer för att skydda sig mot kylan. Det var allt, fortsätt verksamheten.