Don’t ask, don’t tell.

Vi brukar äta powerluncher på en italiensk restaurang i Lund. Den kan kallas italiensk på riktigt eftersom kockarna är från Italien liksom ägarna. Det fantasifulla namnet på stället är Italia.

De har riktigt bra luncher, pastan är varierad och välsmakande, pizzorna är nog bäst i Lund. Jag är inte en matkritiker så jag gör inte fler pinsamma försök att beskriva käket.

I flera år har vi undrat hur de gör sin salladsdressing. Det är nämligen så att det till salladsbuffén serveras en gudomlig dressing som uppenbarligen tillverkas på stället. Jag har en gång tidigare frågat efter receptet och då svarade ägaren med ett skratt och typiskt sydländskt gestikulerande. Skånskt alltså.

Det fick mig att tro att det var en hemlighet och att det aldrig skulle gå att få svar på min fråga. Det var i alla fall så fram till förra veckan då min kompis kompis hade sin sista arbetsdag där. Jag tänkte att det var nu eller aldrig så jag frågade igen. Hon svarade att det var väldigt enkelt. Det är yoghurt, majonnäs och italiensk salladskrydda, sådan som Santa Maria säljer i tetrapack.

Det tog mig hårt. Jag föreställde mig någon influgen, torr, blind liten gumma med knotiga händer som vid varje fullmåne skördade sin basilika för att sedan gå hela vägen in till Lund med två av sina döttrar för att de nakna i den nordiska natten skulle stöta samman kryddorna med olivolja och blodet från något helgon från Sicilien. Bummer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s