”Jag ber att få återkomma”.

I helgen umgicks jag med min äldsta kusin och hennes familj. Jag inbillade mig att jag i hennes barns ögon var den coolaste släktingen men ungarna låter sig svårligen imponeras. Vissa poäng plockades när vi kollade på min gamla VHS-upptagning av fotbolls-VM 1994. De blev ändå lite imponerade när jag kunde förutsäga Arne Hegerfors kommentarer och Brolins efterhandskonstruktioner. Sen lade jag grunden för deras respekt för Stefan Schwarz, jag berättade om alla hans hårda ögonblick och påstod sedan att han har varit min fotbollstränare.

Helgen bestod av så mycket mer än att ljuga för barn. I samtal med min kusin fick jag veta hur jag hade betett mig när det gällde svenskan när jag var liten. Jag kom till Sverige när jag var tre år gammal, då var min kusin runt 18 år så hon har fler och bättre minnen från den här tiden än vad jag har. Jag hade ingen aning om detta men tydligen så pratade jag på som om alla förstod mig, förvirringen kan ha uppstått eftersom några av mina släktingar ändå talade amhariska. Jag utgick från att alla gjorde det och blev fruktansvärt frustrerad när man inte svarade mig genast. Till slut måste jag ha förstått att situationen var ohållbar. Därför blev jag tyst.

Ja, ni som känner mig och nu tvivlar, jag var tyst. I ett halvår. Sen öppnade jag munnen igen och pratade. Min kusin säger att det som då kom över mina läppar var flytande småländska. Jag föreställer mig att jag letade upp alla jag hade försökt kommunicera med och sa något i stil med "Nå, var var vi?".

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s