Inlägget som aldrig kommer.
Jag berusade mig med Tosing som hade massor att berätta om akutsjukvården i Lund. Jag skrattade så att jag grät och var tvungen att anteckna det han sa. Jag lånade hans knätopp och loggade in och skrev ner hans skrönor med stödord och riktningar för att komma ihåg det. Problemet är att jag inte förstår vad som är så roligt nu. Dels för att jag inte kan tyda mina anteckningar och dels för att vissa av berättelserna inte är särskilt roliga, snarare traumatiska. Så nu vet ni. Dessa anteckningar kommer aldrig att utvecklas:
* pulsoxymetern har mer kontakt med golvet än med patienten.sätter man på fingret och mäter saturation, det vill säga mängden syre bundet till de röda blodkropparna. När man har 0 i saturation är det tydligen dåligt. Läkaren utskälld.
* HRL-´maskinen (LUCAS) är på, ST-läkaren kommer in och stänger av maskinen för att den väsnas,. drivsd av tryckluft. Hör ej vad personalen säger. Hur var det här då? Allmän utskällning.
* jag har bra nyheter, dåliga nyheter. adrenalin tar ett litet tag innan det verkar. gett ad, tagit EKG och sen gett upp. Djäkla tur egentligen. Liten procent. stabílicerar cellmembranet så att den elektriska impulsen har lättare att fortledas. Vi har gjort allt vi kan bla bla bla.
* frontalkrovkat med en lkastibvl, en läkare från Malmö med röntgenblick tog det stora ansvaret att avgöra att myataföraren inte behövde nackkrage.
Fyllo.
Dag Oredsson 