Jag blev ivägtvingad till Uppsala. Som Barbro Hedvall mycket riktigt konstaterade i DN den 24 september så ska Lund och Uppsala samverka kring i första hand den teknologiska forskningen och utbildningen. Min roll i det hela är svårförklarad. Jag var där – det räcker. Vi tog med oss Uarda, egyptisk prinsessa. Vågrätt. Fem bokstäver.

Vårt stora sällskap blev inkvarterat i Norreda. Det är, och det är endast min gissning, ett gammalt interneringsläger från kriget som fortfarande är i bruk, alternativt en extern sovjetisk gulag. Efter två nätter i en miljö rakt hämtad ur Oliver Twist blev jag tokförkyld. På vägen in till Uppsala körde vi förbi Funbo, det var inte roligt.

Universitetsaulan fylldes av människor som törstade efter komik och bildning, de var klart ovana vid den höga nivån på humorn och den kraftiga, vackra sången men de gjorde sitt bästa för att dölja det. Applåderna dånade liksom åskan och Lundaspexarna skördade ännu en triumf. På resten av vår gonzoresa spånade vi fritt kring devisen nedan. Ligga fritt är stort men ligga rätt är större.

Eftter föreställningen blev vi bjudna av Uppsala (jag vet inte riktigt vems idé det var men Uppsala får fylla samma funktion som namnet Rosenbad) till en festmåltid på Uppsala slott. Min bordsdam medgav mycket motvilligt att hon visst var systerdotterdotter till Ejnar Haglund. Jag såg likheten och hon kunde inte förneka de Murreska dragen. För våra äldre läsare kan det i sammanhanget nämnas att Haglund var ständig följeslagare till Gösta Knutsson och stod som modell för Murre från Skogstibble.

Efter märkligheter från både lundensare och uppsaliensare kom finalen. En grupp unga män skulle framföra en absurd sketch om ett frisörsbesök. Diverse lustigheter klarades av och sedan frågade frisören kunden hur denne ville ha det där bak. Kunden svarade rakat och drog av sig byxorna, hoppade upp på stolen och såg onödigt nöjd ut samtidigt som frisören sprutade raklödder på hans säte. Jag kunde inte låta bli att tycka att det var konstigt snarare än roligt. Detta i samma sal där Kristina avsade sig Sveriges tron. Dessutom hade vi en Sverigemästare i På Spåret bland oss. Bristen på respekt var påfallande.
 

Vi begav oss hem till Misärogorod i samlad trupp, några av oss mer samlade än andra. En sista blick på slottet skänkte den ro vilken natten kräver. Tyvärr stördes stillheten av att någon idiot med ostämd gitarr envisades med att sitta på verandan (eller kommandobryggan) och spela Nirvanalåtar till klockan 06.00. Han blev åtminstone ännu mer förkyld av tilltaget och ångrade sig hela vägen till Stockholm. Mer om detta senare.