Stopp i Stockholm.

Från Uppsala tog oss vi till Stockholm. Huvudstaden. Stocktown. Tjockhult. Trängselboda. Staden vid vattnet. Det ska nämnas att jag är barnsligt förtjust i vår huvudstad. Gränderna, byggnaderna, statyerna, monumenten – I dig. Vi har världens vackraste huvudstad. Vad gjorde jag i Stockholm? Jag frös, frossade och nös. Minnet av att ha lurat i mitt bordssällskap i Uppsala att Gunnar Eneskär (som sjöng sitt underbara Taubepotpurri under middagen) är en dömd krigsförbrytare gjorde mig dock varm.

Som de turister vi var lotsades vi in i Studio 1 för att begå inspelning av Så ska det låta. Febrig satt jag där och i mitt yrande fick jag precis för mig att Pernilla Wahlgren inte kan stava till varken buy eller bye utan vill ha det till by. Jag kände mig lite så där trippelironisk över att ha varit med i Så ska det låta men min coolhet har dock fått sig en törn. Jag har i efterhand kollat med högsta rådet och det är inte helt OK att vara med i SVT om det inte är Allsång på Skansen.

Curre ville dricka Fernet och drog med oss innan inspelningen skulle börja. Då hade vi varit i Stockholm i en och en halv timme. På den tiden som det tog oss att gå från SVT till Karlaplan träffade jag tre bekanta. Märkligt. Ännu märkligare att Curre inte visste var vi var på väg när vi började men att hans välutvecklade spritnerv ledde oss till rätt ställe. Det kommer att bli något väldigt stort eller väldigt litet av den pojken.

Jag vaknade på morgonen och de flest förkylningsmarorna hade lämnat mig. Bilden ovan togs från terrassen på Mosebacke. Den terrassen sporrade till stordåd vilka också genomfördes, dock av andra än jag.
Stockholmsnatten kom och med den kom den kräsna stockholmspubliken. Det gick alldeles utmärkt att framföra Uarda på Södra teatern. Glädjande nog gick det också bra med publik. De fattade. De skrattade.

Efter föreställnignen softade jag (softa är ett stockholmsord som betyder att man tar det lugnt) på terrassen. Jag har länge lekt med tanken att köpa en ny kamera men det visar sig att det är mer ekonomiskt att lära sig hantera den man har. Den uppmärksamme bloggotören märker att jag har klippt mig.

Efter Mosebacke så var det dags att ta sig till kojarna. Jag hoppade in i en taxi med några andra, trotsigt spände jag ögonen i chaffisen och meddelade att även om jag är från landet så var jag inte den man blåste. OK sa han och sedan blåste han mig.

i Stockholm vågade jag inte ordvitsa så därför håller vi här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s