Med tanke på nyheten att Flinks ansökan om att få sitt livstidsstraff tidsbestämt har avslagits så tänkte jag ge mina 50 ören. För det första, det är inte fänrik Flink längre. Jag gissar att bland det första som hände efter det att han greps, häktades och dömdes var att han omgående skildes från försvarsmakten. Alliterationen låter kanske cool men det är helt fel att stigmatisera och förknippa vårt försvar med en vettvilling.

För det andra. Det finns inget straff som är graderat på millimetern så att offrens anhöriga kan få total frid och upprättelse. Livstidsstraffet är det grövsta straffet vi har och så ska det vara. Jag är inte en anhängare av dödsstraffet – lika lite som jag är en anhängare av ett absolut livstidsstraff. Jag accepterar att böter inte är stöld från statens sida, jag accepterar att fängslande inte är olaga frihetsberövande men jag accepterar inte att dödsstraff inte är mord. Jag tycker att beskedet att Flink inte får ett tidsbestämt straff ännu är bra. Det ligger inom den moraliska och samhälleliga ramen av vad som går att utkräva av en människa som under kraftig alkoholpåverkan ändå lyckas träffa tio personer, varav sju dör. Flink ska sitta längre. Mycket längre.

Dock ska varken han eller någon annan sitta i evighet, det måste finnas ett andingshål i isvaken. Jag tror att absoluta straff skapar absoluta människor. Kalla mig gärna för flumdum och hippiekramande men jag tror inte att vi vill ha ett sådant klimat på våra anstalter. En situation där vi har fångar som inte behöver oroa sig för rehabilitering eller uppförande. Jag hade aldrig tagit tagit anställning på en sådan plats åtminstone. Då är faktiskt dödsstraffet att föredra. Jag ser framför mig desperata män som inte har något att förlora på att döda en vårdare i ett rymningsförsök eftersom de ändå ska spendera hela sitt liv bakom murar och lås.

I skriften Krigskonsten av Sun Zi finns en passage om att ett till synes överväldigande övertag gentemot fienden inte nödvändigtvis är bra. Tränger du din fiende mot en bergsvägg och inte ger dem någon chans att kapitulera så kan resultat bli ödesdigert för dig själv. En trängd och rasande fiende kan då välja att göra oväntade manövrar baserade på fruktan, ologiska tankar och dödsångest. Därför ska man alltid lämna en liten chans för fienden att lägga ner sina vapen. Jag tänker samma tankar om livstidsfångar. En fånge utan utsikter gör inga ansträngningar åt rätt håll.