Min vän X var i Kina för ett par år sedan. Hans arbetsgivare hade sin produktion i en mellanstor kinesisk stad med några miljoner invånare. Han ingår i en entreprenöriellt föredömlig krets som är ensamma om sin produkt. De är relativt unga och nya och sökte därför att på alla sätt hålla kostnaderna nere.

Bland annat valde de då att anlita en fabrik i Kina för att färdigställa produkten. När X kom dit för att se arbetet och resultatet med egna ögon blev kulturkrockarna stora. Bland annat blev X varse att det förekom barnarbete på fabriken de anlitade. Tyvärr blev det så att det blev ett graderat helvete, barnarbetet i fabriken var inte det värsta som X såg under sitt besök. En sak på fabriken fick honom dock att reagera lite kraftigare än andra saker.

En av pojkarna han såg, kanske mellan sju och tio år gammal, var fastkedjad vid sin arbetsstation. X tappade hakan och frågade irriterat varför pojken var fastkedjad. Tolken översatte frågan och platschefen svarade som om han tilltalade en slö sjundeklassare:
– Ja men annars springer han ju iväg!?

Hade det inte varit på riktigt så hade den rättframma grymheten kunnat vara rolig. Själv flinade jag till när jag fick höra det. Sen låste jag mig naturligtvis vid hur väldigt, väldigt olika vi är fortfarande. Hur flatheten frodas.