Iggy Pop hade en svår period bakom sig under mitten av 1970-talet. Han skrev in sig självmant på ett mentalsjukhus för att bryta med sitt drogberoende. Det lyckades inte. Han hade dock stöd från David Bowie som besökte honom regelbundet. När Bowie flyttade till Berlin (i ett eget försök att bli ren) kom Iggy efter och lyckades med Bowies stöd att lansera sin solokarriär. Både The Idiot och Lust For Life skrevs här och de båda gjorde också livespelningar på klubbarna i Berlin. Bowie lyckades mellan kanylskiftena klämma ur sig sin Berlintrilogi med Low, Heroes och Lodger. Det var förresten så att det naturligtvis hette Västberlin på den tiden (Vesper Lynn! Fattar ni!?).

Eftersom ingen av dem lyckades bli kvitt drogmaran kan man bara föreställa sig den galenskap som grasserade i våningar, backstage, på scen och på alla andra ställen där de drog fram.

En berättelse finns om en klubbspelning som Iggy gjorde. Bowie stod och klinkade på keyboardet och inväntade Iggys entré. Iggy kom och såg konstig ut. Som om han plötsligt mindes var i världen han befann sig. Han greppade mikrofonen med en hand stirrade stint på publiken och skrek:
– SIEG HEIL!

Tyskarna gapade, de tittade oförstående på varandra och skakade på huvudet. Iggy upprepade de förbjudna orden och gjorde nu en hitlerhälsning:
– SIEG HEIL!
Några spridda burop hördes, några började skruva på sig gjorde sig beredda att gå därifrån när Iggy för tredje gången skrek hell seger och nu började några av de mer frigjorda tyskarna skratta. Ha ha. Iggy driver med oss, vi skola skratta åt eländet. Iggy fortsatte med ursinne:
– SIEG HEIL!
Publiken svarade med fnitter, skrattade lite åt det onämnbara. En ny generation skulle kunna avdramatisera det hela kanske? Någon svarade Iggy med ett eget Sieg Heil. Iggy fortsatte, fler hakade på. Till slut fylldes hela lokalen av Sieg Heil. De tyska punkungdomarna stod med armarna rakt ut och skrek för full hals.

Iggy stirrade på dem och skrek i mikrofonen:
– YOU FUCKERS NEVER LEARN!
Sen lämnade han scenen och kom inte tillbaka.