Idag sticker min vän E till New York för att påbörja sin doktorandtjänst på Columbia. Han kommer alltså snart kunna vara uttråkad i New York, kanske den coolaste platsen i världen att vara uttråkad och trött på.  Nu gissar jag att E med sin upptäckarlust och iver att lära sig nya saker inte kommer att vara sådär överdrivet trött på stället. Och jag gissar att det knappast kommer att finnas en bättre guide när jag väl hälsar på.

Hans flickvän M, också min vän, följer snart efter. Som sin egen bör väl tilläggas. Dock brunchar hon ett tag till med mig i Lund. Jag var på en middag med de båda för en tid sedan, vi pratade om alla möjliga fördelar med att bo i NYC. Vi kom fram till att det är som med segelbåtar när jag påminde mig talesättet som en annan vän använder sig av; "Det enda som är bättre än att ha en segelbåt är att ha en vän som har segelbåt".

Hursomhelst kom vi in på samtalsämnet att vi gärna ser att de slår sig in bland New Yorks socialites, den sociala eliten på Manhattan. Sådana som ägnar hela sitt liv åt att vara uttråkade fast i diskreta men svindyra dräkter och som har namn som Astor, Vanderbildt, Backhouse, Pulitzer etc. Anledningen är att jag gärna vill bli medbjuden ut till The Hamptons. Mest för att kunna säga The Hamptons om någon ställer frågan "Now, where do you summer?". M sa att det nog var bra men att man måste ha ett ställe up state. Hon sa det utan ironi, ikädd ett förkläde så att hon såg ut som Cindy Walsh. Det var kul.

Jag känner en liten avund, men inte missunsamhet. Det är en viktig skillnad. Dessutom upplever jag en gästfrihet som kan utnyttjas till gränsen av etikettsbrott från min sida. Båten kommer att seglas flitigt.