Jag har låtit lockarna falla. Tidigare påminde jag om ett ungt lejon, ett skott från Davids rot. Mörk var jag, men vacker, ni Jerusalems döttrar, jag var lik Kedars hyddor, lik Salomos tältdukar. Med mina hårpiskor straffade jag världens mörker och ledde mitt folk från Babylon mot Sion.

Nu påminner jag mer om Carla i Cheers. Det är hon som står längst fram bör väl tilläggas.