Det är kanske inte helt oväntat att det i min DVD-samling står en väldigt kantstött box med Rosa Panternfilmer. Jag är "helsåld" (som jag misstänker att kidsen kallar det) på Peter Sellers. Peter Sellers kanske har svårt att konkurrera med skateboards och Bon Jovi (eller vad fan det är som är inne för tillfället) men filmerna står sig relativt väl.

OK, det kanske är lite för mycket slap stick och crazyhumor för att anses klassiskt tidslöst men vem vet? Om ytterligare 30 år så kanske det just är detta som man kommer att skratta åt. I sina värsta stunder är Peter Sellers en vandrande Stefan och Krister-föregångare klädd i tweed men de stunderna är extremt lätträknade.

Min favoritfilm i samlingen är naturligtvis A Shot In The Dark (på svenska Ett skott i mörkret, föga överraskande). Här mejslas Clouseaus karaktär ut, Sellers gav honom bland annat den säregna accenten. Här introduceras Dreyfus och Kato (sic!) och de krampframkallande scenerna med dennes överfall på Clouseau. Filmen höll för övrigt att gå mer åt helvete än Jehovas vittnes profetior om jordens undergång. Sellers och regissören Blake Edwards blev sådana ovänner att de svor (på vardera håll) att aldrig arbeta ihop igen. Som tur var så förlät de varandra ett par år senare och gjorde Åh, vilket party! samt tre andra filmer om Rosa Pantern.

När Peter Sellers hade den goda smaken att dö gjorde Edwards det motsatta valet. Han försökte köra vidare på Clouseau men det blev inga framgångar. Steve Martin plockade som bekant upp bollen i vad som måste betraktas som ett av filmhistoriens värsta exempel på dåligt omdöme, ja – bortsett från Stephen Kings missnöje med The Shining som resulterade i en miniserie regisserad av honom själv.

Rosa Pantern försätter mig dock i ett dilemma. Ska man acceptera den "godmodiga rasismen", misogynitet i förekommande fall och allt annat som hör tiden till? Jag gör det, jag anser att det ligger på rätt sida av gränsen. Till och med i replikväxlingen mellan Clouseau och Hercule LaJoy. De resonerar om det möjligtvis kan vara så att Maria Gambrelli har dödat Miguel. LaJoy menar att det kan ha berott på att Miguel hade slagit Maria. Clouseau viftar bort det med:
– He was spanish.
Alltså är det ingen stor sak, en spanjor har sitt sätt och det får man ta. Inget att bli upprörd över.