När jag var mycket yngre hade jag ovanan att lägga saker på minnet och använda dem i fel sammanhang.

Vi var ett par stycken pojkar som var på glid, i den omfattning man kan vara på glid i nioårsåldern i en småländsk kustby under ett sommarlov. Vi sysselsatte oss med att bada, dricka saft och att med uppfällda kragar blänga hotfullt på förbipasserande.

En dag hittade vi ett övergivet växthus, det pågick inte någon odling där för tillfället åtminstone. Vi gjorde det mest självklara och uppenbara. Vi kastade sten på glasrutorna. En man i bil saktade ner och frågade vad vi i glödhetaste helvete höll på med. Mig kände han naturligtvis igen.

Jag blev utsedd till gruppens språkrör och skulle därvid motivera vårt handlande:
– Öh… Eh… Har du aldrig hört talas om allemansrätten?

Det blev ju folk av mig också. Till slut.