Nu var det tydligen dags, i våras bedömdes jag vara tillräckligt gammal för att ta del av släkthemligheterna. Jag fick från olika håll höra alla dessa saker som det aldrig pratas om. Inga särskilt fina, glada, hedervärda saker utan det handlade om utomäktenskapliga barn, bortlämnade barn, dubbla familjer, självmord, svindlerier, alkoholism, narkotikamissbruk och allmän skörlevnad.

Det var naturligtvis inte så att jag blev inkallad till familjens högsta råd och fick DOKUMENTET utan jag fick fragment och viskningar från alla möjliga håll. Det som var märkligt var att jag blev så upprörd. Piedestalerna hade sina bestämda laster och det var inte helt lätt att byta ut galleriet. Vi är svaga, det vet jag. Jag borde inte ha blivit så indignerad som jag blev. Statistik ska ju till sist förankras i en människa – då borde det finnas i min närhet.

Jag blev alltså upprörd, inte för att jag fick veta det så sent utan för att jag inte riktigt ville acceptera att detta hade funnits så (relativt) nära mig utan att jag sett det. Att jag fick veta det så sent lastar jag ingen för, jag är yngsta kusinen och jag var dokumenterat glappkäftig när jag var liten ("tanten luktar illa" och andra klassiska ögonblick) . Jag blev störd av att jag inte hade upptäckt dessa saker själv, att det blev så självklart när jag till slut fick hela bilden. Det var allt, fortsätt verksamheten.