Patricia Highsmiths Ripliad har filmatiserats i olika omgångar. Den filmatisering som anses mest lyckad är den som gick på SVT för en tid sedan, Het sol eller Plein Soleil som den heter. Handlingen i filmen bygger på Highsmiths bok En man med många talanger. De flesta känner säkert till den senaste filmatiseringen från 1999 med Matt Damon, Jude Law, Gwyneth Paltrow, Cate Blanchett och Philip Seymour Hoffman. Filmerna skiljer sig något från varandra, inte i handling men i innebörder och kontext. Framför allt vad gäller Ripleys sexualitet. I Het sol kan Tom Ripley vara homosexuell, i The Talented Mister Ripley är han det. Det spelar inte så stor roll eftersom identifikationsbehovet ändå är det som driver honom i båda filmatiseringarna. Utan att avslöja för mycket så är det också fråga om skillnader i motiv och uppsåt när det gäller vissa brott som begås i historien.  I Matt Damons tolkning kan Ripley också känna skuld och ånger, något som inte är särskilt troligt i Highsmiths bok, där är Ripley fullfjädrad sociopat från get-go. 

Det är helt klart sevärda filmer, jag rekommenderar båda i händelse av regn. Filmerna har allt det som jag strävar efter. Vita kläder, segelbåtar, azurblått, vinylskivor, Rom, Vespor, hushållerska, besvikna föräldrar, förmögna britter, marmor, amerikaner som tror att de kan språket etc.

Det finns tyvärr också katastrofala filmatiseringar, exempelvis en med John Malkovich som är fruktansvärt träig som Ripley. Nu tycker jag i och för sig att Malkovich sällan gör något bra på vita duken, han verkar höra hemma på teatern (Men kom igen!? Vad har han gjort som är bra förutom Killing Fields, Farligt begär eller Being John Malkovich?).

Hur som helst. Det finns en ironisk poäng i The Talented Mister Ripley. Dickie Greenleaf och Ripley besöker en jazzklubb där Dickie spelar saxofon och sjunger med bandet. Han får upp Tom på scen och han får också sjunga med i låten Tu vuò fa l’americano. Låten handlar om en kille från Napoli (ful, skitig och elak) som försöker låtsas att han är amerikan. Så låter det i Renato Carosones tappning:

http://www.youtube.com/watch?v=BqlJwMFtMCs

Ganska träffande med tanke på filmens centrala tema. Kanske lite övertydligt om man talar italienska.  Min italienska sträcker sig endast till att gratulera någon på deras dotters bröllopsdag och önska att deras första barnbarn blir en gosse.

Om någon är intresserad av vad de sjunger så är det ungefär så här: Du har byxor med prislappen kvar och keps med skärmen uppvikt. Du paraderar runt i Tuleto som värsta kvinnokarlen, du försöker vara amerikan men vem har bett dig att göra det? Du försöker följa trenden men när du dricker whisky soda så mår du alltid illa. Du dansar rock n’ roll, du spelar baseball men alla vet att pengarna till Camelciggen kommer från din mammas börs. Du beter dig amerikanskt men du är född i Italien, det kan du inte göra något åt din napoletan! Hur kan din älskade förstå dig när du talar halvamerikanska? När ni träffas under månen och du säger saker som "I love you?". Whisky soda och rock ‘n roll.

Det var allt, fortsätt verksamheten.