Jag såg om Vaterland för inte så länge sedan. Filmen utspelar sig i det som är det tyska rikets huvudstad, Germania, efter det att andra världskriget har vunnits utav tyskarna. Den bygger på en roman av Robert Harris och sorterar under det som kallas kontrafaktuell historieskrivning. Mycket "what if" alltså. Helt utanför poängen kan jag meddela att den första SNL-sketchen jag såg faktiskt behandlade detta: "What if Superman was German? – Überman! Überman conquers Stalingrad in FIVE minutez"

Det jag noterade i filmen var att jag har riktigt svårt att förstå filmmakares benägenhet att använda dockteater i sina berättelser för att visa att vissa vågar stå emot det totalitära styret. Det är nästan alltid så att när det är en film som handlar om en despotisk kejsare, en militärregim, en elak kung etc. så slår det aldrig fel; en dockteater ska någon gång under filmen göra ett kritiskt framförande där de har med en löjlig docka som föreställer diktatorn. Alternativt är det en gycklare som har sminkat sig som till exempel påven och drattar på ändan. Följden blir att gycklarna blir gripna av styrets vakthundar och blir bortförda i bojor. Never to be heard of again.

Det är också ungefär här i berättelsen som den motvillige hjälten blir övertygad om att något måste göras. Detta inlägg påminner mig om när vi skulle orientera i åttonde klass, jag har ingen aning om vart jag ska men det är bra med motion.