I vissa sammanhang har jag upplevt ytlighet på riktigt nära håll. Det är oftast i själva hälsandet under premiddagsminglet som det visar sig starkast. Man presenterar sig, oftast svarar den andre med sitt eget namn (för- och efternamn, efternamnet innehåller ofta dubbelvokaler eller sch) och ett kort "trvlt!". Alltså trevligt. Ibland svarar jag att det tror jag säkert, det är inte alla förunnat att få träffa mig.

Ikväll när jag var på min fasters releaseparty (ja, hon har skrivit en bok – whoopty frickin’ doo!) så kom detta faktiskt upp som ett samtalsämne. Min avlägsne släkting berättade att hon under sin AT-period tjänstgjorde med en galen läkare från Göteborg som hade ovanan att inte presentera sig med sitt namn när han träffade nya människor i sociala sammanhang. Han visste att de ändå inte lyssnade på vad han sa så han vräkte på med sin bästa låtsasdanska:
– Jeg har drabt min mor!

Ingen reagerade. Någonsin.