Hon var vacker och mystisk eftersom hon var nyinflyttad. Vi gick på lågstadiet och jag hade ännu icke läst The Game. Genom min naturliga charm fick jag henne ändå som flickvän och det varade i en evighet. Framåt vecka tre i förhållandet började hon dock tröttna. Det märktes tydligt att vi hade glidit isär. Till slut svarade hon inte på lapparna som skickades.

Jag lät saken bero en stund, samlade tankarna och spelade rundpingis. Sen förstod jag vad som behövde göras. Jag skrev ett kärleksbrev till henne. Fyllt av eld och passion, sylvassa formuleringar som borde sticka hål på hennes försvar. All missiles set to love.

Jag hörde inget tillbaka. Vi hälsade stelt i matsalskön och jag höll masken inför våra gemensamma bekanta, frågade kanske lite hur det gick för henne i hennes lek- och sagagrupp men försökte inte verka för intresserad. Tiden gick och snart var det dags för jullov. Jag tänkte att det skulle bli skönt med en chans att andas in, andas ut. Komma tillbaka till vårterminen med nyladdade batterier.

Den första dagen på jullovet ringde det på dörren. Där stod hon, med en ny kompis till henne. Hon lämnade över ett paket med orden:

– Här får duuuu!

Jag blev lite ställd, jag hade verkligen inte förväntat mig en gåva. Jag tänkte att det här kanske är första steget mot försoning och mer hann jag inte tänka förr då hade jag hunnit öppna paketet. Där låg mitt kärleksbrev, klippt i strimlor. Tillsammans med mitt trasiga gosshjärta.

Det konstiga med den här ytterst tragiska och traumatiserande händelsen är att folk skrattar sig fördärvade när jag berättar om den. Särskilt när jag säger ”Här får duuuu!”. Det är inte särskilt snällt. En gång när vi gick på gymnasiet så berättade hon hur dåligt samvete hon hade över sitt handlande, jag förlät henne genast eftersom hon fortfarande var vacker och om möjligt ännu mer mystisk. Hon flätade dessutom mina första dread locks.