Många människor har svårt för att låta bli att ha synpunkter på andras relationer, både kärleksrelationer eller helt vänskapliga sådana. Jag själv är inget undantag. Jag har mycket åsikter. Ibland livliga sådana. Främst beroende på att jag tvingas stå utanför relationen.

Själv har jag fått höra att det är märkligt att jag umgås så mycket med X eftersom vi är så lika. Uppmärksamhetstörstande, högljudda och svårt för att hålla koncentrationen uppe i vår interaktion med våra medmänniskor. Jag tröttnar ganska snabbt på att behöva förklara och motivera mitt val av umgänge, om det går bra så går det ju bra? Finns det då någon mening med att analysera att två så lika människor inte borde kunna uppta samma yta? Det var två så kallade retorisk frågor och de besvaras med ett klart nej i bägge fallen.

Framför allt gillar jag denne människa eftersom att de flesta människor kan kategoriseras enligt det töntiga valet glaset halvfullt/glaset halvtomt. Min vän tittar på glaset och säger kanske något i stil med:
– Det där glaset påminner mig om en lustig händelse som jag och Hasse Alfredson var med om i Kivik, jo du förstår – ursäkta, kan jag få ett ostron till – det var så här att vi var nyss anlända från Köpenhamn…

För detta tycker jag mycket, mycket om min vän.