Ett rykte.
Sanna Nielsen rör mig inte i ryggen. Jag har verkligen inga åsikter om henne men jag hörde ett ganska roligt rykte (och i och med att det är ett rykte är det nog tyvärr inte sant). Hon ska tydligen leva sig in så fantastiskt mycket i det hon sjunger så att det inte gick att spela in musikvideos med henne eftersom hon började gråta så fort man kom till ett sorgligt stycke i sången. Det är riktig passion, men som sagt bara ett rykte.
Dag Oredsson 
Alex Schulman skrev om Sannas gråtmildhet i en fredagskrönika i Aftonbladet för några veckor sedan. Jämförde det med hur Michael Jackson lika teatraliskt lyckades skruva på tårkanalen världen över under Heal
The World-turnén i början av 90-talet. Kontentan? Oklar. Kanske den att konst föds ur lidande? Eller det diametralt motsatta att hela livet är en chimär?
GillaGilla
Då var det säkert därifrån som det kom till mig. Jag sätter en ära i att inte läsa Schulmans alster men det innebär alltså att jag har bekanta som gör det. Det är inte bra.Jag kan inte riktigt få ihop det, jag vill gärna tro att riktig konst är en produkt av begåvning oavsett lidande eller välbefinnande. Och då kan misär vara ett tillstånd som kan betecknas som välbefinnande för den som använder depp som en kataysator. Jag tror dock att livet är konkret, fast Sanna Nielsen skiter nog i vilket.
GillaGilla
Absolut, precis som de konstnärssjälar vi är väntar också du och jag på att – precis som Sanna – få en bakelse uppkallad efter oss.
GillaGilla