Jag vet inte om det är åldern som tar ut sin rätt eller om det beror på att jag har lärt mig att hitta mitt inre men jag är mer lättrörd nu än när jag var yngre. Jag har filosoferat över det där med att man kanske skulle bli härdad ju mer man är med om men det kanske är tvärtom?

Jag upptäckte det senast ikväll när jag såg om Terminator 2. I slutet offrar sig Arnold genom att sänka ner sig i en behållare med flytande järn. John Connor gråter och Arnold stryker honom ömt över kinden med sin robothand och säger på bred österrikisk engelska:
– I know now why you cry. But it’s something I can never do.

Då klappade jag ömt min lap top och viskade: "Det är bra där. Det är bra där min lille vän, jag ska nog dammtorka dig ikväll och rensa undan lite gammalt skräp".