Jag mottog nyheter idag. Känslomässigt ansträngade sådana. Jag visste det nog redan men fick det bekräftat – vilket var befriande på något sätt. Jag trodde att jag skulle bli mer upprörd men den sinnestämning som infinner sig sammanfattas bäst av Bob Dylan i alla separationsvisors moder, Don’t Think Twice, It’s Alright. Lill Lindfors har spelat in en version på svenska som heter Låt mej va’ de’ e’ bra. Den är helt acceptabel.

http://www.youtube.com/watch?v=GtkVGClqrT4

Jag tänker inte begå emomisstaget att hävda att texten handlar om mig. Jag inser att Bobs tirader kraftigt överstiger turbulensen i min situation men vissa strofer nickar jag igenkännande åt. Därmed inte sagt att min situation är liknande den som besjungs. Jag vet inte riktigt om jag kan eller vill gå in djupare på det. Det är en bra låt åtminstone.

Det är som det är, inte mycket att göra åt. Lite kladdigt i jämförelse med de övriga inläggen på den här bloggen men det är OK. Låt mig vara, det är bra.