När jag satt på tåget från Höör till Kalmar med avgång 15.22 så funderade jag över vilka insikter jag hade nått, vilka lärdomar jag hade tagit till mig och vilka slutsatser jag hade kommit fram till under Skärtorsdagens eftermiddag. Resultatet var ganska bra i det avseende att det var mycket, djävligt nedslående om man ser till innehållet.

Saij är född i Iran, han är en vänlig man som kör taxi för att försörja sin fru och deras två små barn. Han bodde förut i Malmö men har nu flyttat till Lund eftersom han tycker att det är en bättre plats för hans barn att växa upp på. Inte för att det skulle vara mer otryggt i Malmö men han hävdade att de skulle lära sig språket och integreras bättre. Jag har ingen erfarenhet av Malmö men det Saij sa lät vettigt och jag önskade honom lycka till när vi skiljdes åt på järnvägsstationen i Höör. Det han inte sa, men som jag anade mig till när jag med växande panik tittade på hastighetsmätaren, var att Saij gillar att hålla sig en rejäl bit under hastighetsbegränsningen.

Jag lärde mig att jag har sett alldeles för mycket sista-minuten-filmer där älskande par skiljs åt men som hinner ifatt varandra genom att den ene tar en taxi till tågets nästa station. Det funkar alltså inte att hinna med ett tåg som man har missat genom att ta en taxi. Jag har också lärt mig att jag kraftigt har överskattat min förmåga att fatta rationella beslut under press. Eller åtminstone fått en momentär blackout.

Jag lärde mig att det är skittråkigt på Höörs järnvägsstation. Det kvittar hur många SJ-människor man pratar med i telefon eller hur trevliga tjejerna var på kiosken där jag hämtade ut min nya biljett – Höör är ett ställe där själen dör.

I ekonomiska sammanhang kom jag till den insikten att en taxiresa till Höör kostar mer än vad en resa tur och retur mellan Lund och Kalmar gör. Inklusive den extrabiljett jag var tvungen att lösa från Höör till Kalmar.

I den tysta kupén där jag hamnade så gjorde jag ett aktivt val. Jag har nu valt att inte vara en sådan som stör sig på att barnfamiljer för liv i kupén. Det är orimligt att tvinga barn att vara tysta under något så spännande som en tågresa. Däremot har jag upptäckt att jag verkligen inte kan med tonåringar som brölar om att de egentligen borde vara tysta eftersom de sitter i den tysta kupén. Jag vill ta tillfället i akt och fråga om någon i läsarkretsen vet vad noob är? Är det ett ömhetsbetyg?

Jag insåg att den andra halvan av Edward Finnigans upprättelse av Roslund och Hellström förtjänar att läsas under lika lugna och avslappnade former som den första halvan. På tåget blev den en djävla skitbok, när jag väl kom fram och hade läst ut den så gav jag den en chans till och den blev mycket bättre. Det fick mig att fundera över hur många filmer eller böcker som har fått sur kritik av mig därför att jag inte har varit på rätt humör under intagningen.

Slutligen insåg jag att jag hade kunnat lösa problemet på plats i Lund. Utan någon taxiresa med den trevlige Saij till Hö-djävla-ör.