No retreat, no surrender.

För mig var länge inläggets titel mer förknippat med Jean-Claude Van Damme än med Bruce Springsteen. Ni kommer säkert ihåg 1980-talsrullen med Van Damme där en ung pojke ska hämnas sin fader med hjälp av Bruce Lees spöke. En vattentät historia.

image413

Men nu var det inte det som jag funderade på. Jag lärde mig nyligen vad den rätta innebörden av Point Of No Return (PONR) är. I flygtekniska termer betyder det den punkt som passeras när luftfarkosten inte har tillräckligt med bränsle för att klara en återflygning till sin ursprungsplats. Det är inte halvvägs lärde jag mig, det är ju i och för sig ganska uppenbart. Ju mer bränsle man har, desto tyngre är planet. När man har kommit halvvägs så har man fortfarande tillräckligt mycket bränsle för att kunna återvända. Det är när man har uppnått 3/4 av sträckan som PONR brukar inträffa. Det ställer till det lite för mig med mina skrala matematiska kunskaper. Borde flygplanet inte då vara tankat för den fulla resan plus en halv resa? Fast det är bara min förmodade dyskalkyli som gör sig påmind.

PONR är inte begränsat till aerodynamiska diskussioner, det förekommer även inom dramaturgin där den tjänar som den punkt i till exempel en film där karaktärerna efter att de har presenterats måste bete sig på ett visst sätt eller följa en plan för att det kostar på för mycket att göra annorlunda. PONR följs därefter vanligtvis av konfliktupptrappning, konfliktupplösning och till sist en avtoning.

Nåväl, tärningen kan kastas, Rubicon kan korsas, broarna kan brännas, wokpannorna kan krossas och båtarna sänkas. Det som återstår är att bita ihop. Jag har ingen röd tråd i det här inlägget utan skrev det mest för att få dela med mig av ett av mina favoritcitat. Jag kom att tänka på det i samband med att jag funderade på det där med Point Of No Return.  Lady Alice Hillingdon (fast jag hittar ingen trovärdig källa) skall i sin dagbok 1912 ha skrivit följande "I am happy now that George calls on my bedchamber less frequently than of old. As it is, I now endure but two calls a week, and when I hear his steps outside my door I lie down on my bed, close my eyes, open my legs and think of England."

Pliktkänsla och beslut utan återvändo. Det var allt, fortsätt verksamheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s