På spaning. Under en flytt.

Inget får en att tvinga sig att verkligen konfrontera sig själv som att flytta. Det är när man står där med ett gammalt  shotglas som har rullat in under en soffa eller ett VHS-band (som är märkt med Do The Right Thing men som visar sig innehålla je ne sais quois… något annat…) som man verkligen ser vem man är. Naturligtvis finns det mer avslöjande och definierande stunder men eftersom jag aldrig har varit utsatt för livsfara så är det detta som gäller.

En del märkliga fynd görs också. Gamla inbjudningskort, brev, vykort och annat gör att varje kartong som skall packas tar mer tid i anspråk än vad som egentligen behövs. Jag minns stunder som jag har räknat som mina lyckligaste, förvånansvärt få olyckliga. Madeleinekaka på Madeleinekaka sniffas. Det är alltså en liknelse, C. Det finns inga kakor i det fysiska rummet. Örhängen, hårnålar, armband, ringar men också sånt som tjejer har glömt eller lämnat kvar som en kärleksgåva. Det som är mest tidskrävande är att packa ner musiken och kläderna. 

Varje CD som packas ner studeras, köpte jag vekligen den här? Absolute Reggae? Offsprings ANDRA skiva? Skjut mig. Det märkliga är att jag kan texterna fortfarande. Jag nynnar på Raising My Family och skäms. Som tur är vägs varje sådan skiva upp av 10 andra mer creddiga skivor. Nick Drake behandlas varsamt, likaså Mobb Deep. Eller Mobb Depp som jag kallar dem när de kör sina tyngre låtar.  HAHAHAHAHA HE SNÖRF HA HA HI! Eh… Skjortor med avryckta armar. De borde ha slängts i förrförrförra flytten, de är från den tiden jag var arg och spelade i ett Grungeband. Vi spelade Nirvanacovers och skjutsades till våra (två) spelningar av Mickes pappa. Vi tryckte T-shirts med bandnamnet (Curb) och sålde dem. En sådan T-shirt hittas också. Gamla betyg ligger i en låda och genast bubblar alla oförätter upp. De glöms snart för fyllekorten ligger passande nog i samma låda. Jag lovar mig själv att slänga allt i den här vändan men vet samtidigt att det inte kommer att ske den här gången heller.

Jag hittar aldrig det som jag vill hitta, det är inte så att jag letar efter saker (förutom V för Vendetta som fortfarande är borta) men det är aldrig så att mina fynd är sådana saker som jag har saknat eller känt mig förutan. Det betyder säkert något, någon större filosof får gärna utveckla det. Innerst inne hoppas jag hitta någon gammal kärleksförklaring eller en hög med kontanter som jag har tänkt gömma för mig själv. Inget sådant finns.

Jag utvecklar både bra och dåliga sidor vid flytt. Jag blir extremt gilvmild. Det är bara synd att ingen vill ha bakpulver och skohyllor som tack för flytthjälp. Miljömedvenheten och ekotänkandet blir dock som bortblåst. Sortering är tyvärr inte riktigt att tänka på. Allt åker ner i de svarta sopsäckarna, batterier, likdelar, glas, gamla schampoflaskor, kartonger etc. Särskilt ju närmre avgången för flyttlasset jag närmar mig.

Mycket virvlar omkring, inte bara dammet från bokhyllorna. Jag har varit lycklig här.

  1. Anonym

    Skrattar omväxlande gott och nickar fundersamt åt det du skriver. Idag tyckte jag att meningen: ”Örhängen, hårnålar, armband, ringar men också sånt som tjejer har glömt” car fantastiskt kul skriven. Jag tycker du har en enaståande förmåga att blanda det allvarliga med det roliga och sedan verkar du ha en stor självdistans, fortsätt skriva!

    Gilla

  2. Christian Resebo

    ”Jag hittar aldrig det som jag vill hitta, det är inte så att jag letar efter saker […] men det är aldrig så att mina fynd är sådana saker som jag har saknat eller känt mig förutan.”Jag känner mig manad efter att ha blivit påmind om min titel hos Eniro i helgen.Din villrådighet är ett utslag av den trygghet som alltför hög välfärdsnivå medför. Det är inte så att vi är skyddade för alla hemskheter, men hemskheterna är ofta inlindade av samhällets alla skyddsnät. Jag tror att många drabbas av en känsla av meningslöshet av detta. Andra kan säkert lockas att söka utmaningar i tillvaron som utsätter dem för otrygghet.Trygghet kan också medföra omedvetet osäkert beteende. Exemplet är basalt, nämligen övergångställen. Genom att gångtrafikanter känner sig trygga när de går över sk oskyddade övergångställen så utsätter de sig för en onödig fara då de förväntar sig att bilisten stannar.Samma sak gäller när cyklister och bilister ska dela gata med varandra. En alltför trygg gatumiljö kan skapa ett osäkert beteende hos cyklisten.Liknelsen blir här politisk och jag undrar om vi borde göra samhället säkert, men inte tryggt? Kanske hade du sluppit känna denna villrådighet då.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s