I april skulle dirigenten Herbert von Karajan fylla 100 år. Han är för klassisk musik vad Svett-Bengt var för Mönsterås boxningsklubb. Alltså väldigt inflytelserik och betydelsefull. När jag som liten skitcool unge i prästgården bläddrade genom min fars klassiska LP-skivor så var det nästan alltid så att hans namn fanns med. De flesta skivorna som han var med på var utgivna av Deutsche Grammophon. Den klargula färgen är för musikaficionados detsamma som Ferraris röda färg för motorkännare.

Herbert von Karajan ledde Berlins filharmoniker i 35 år och han hade en otrolig stor betydelse för utvecklingen av CD:n. Hebbe var en tidig förespråkare för denna form av uppspelningsteknik och var faktiskt med på den första presskonferensen när man lanserade formatet. Det är tyvärr en skröna men ett tag så ryktades det att man hade gjort spellängden på en CD till 75 minuter eftersom man då skulle få plats med Beethovens nionde symfoni. Det har tyvärr förnekats av uppfinnaren.

Som dirigent kan von Karajans storhet nog inte förnekas. Dock hade han lite andra brister. Naturligtvis var han nazist, ja ja ja ja… Han var egocentriker utan dess like, han fokuserade som ingen annan före honom på dirigentens roll i symfoniorkestern. Han lade sig i hur bildupptagning skulle ske på konserterna, med tanken att de skulle filma honom mer än orkestern. Han höjde podiet så att han hamnade högst upp av alla och så vidare. Det som min far berättade är dock bland det roligaste jag har hört angående självupptagna gubbdjävlar. Tyvärr hittar jag ingen källa men som pappa berättar det så hoppar Herbert von Karajan in i en taxi och skriker till chauffören:
– För mig vart som helst, jag behövs överallt!

En sådan självdistans vill jag utveckla.