"I love it when you call me Big Pop-pa"
– Notorious B.I.G. Big Poppa, 1995.

Jag skryter ofta om hur lätt det var för mig att gå ner i vikt ner det behövdes. Det var kul och trevligt, vi hade ett bra gäng som spelade basket hela sommaren, sen började jag träna på ett gym. När målet var nått lade jag ner träningen ett tag. Det blev för mycket, jag stod som en idiot på trappmaskinen, minst en timme – fem dagar i veckan. Sådant tär, sådant är enformigt. Jag såg ingen anledning till att fortsätta övningarna. Jag var ju slim, snygg och singel.

I våras hoppade jag på tåget en gång till, idiotträning och rätt kosthållning. Till maj tyckte jag att jag hade lagt grunden inför sommaren. Sen dess har jag inte rört mig en meter, lyft ett kilo, tagit ett trappsteg i onödan. Nu har jag gått upp tio kilo. Utan att jag riktigt kan komma på hur det gick till. Jag såg mig i spegeln häromdagen och såg hur den annars så livaktige, spefulle Snaskefar mötte min blick i spegeln och skrek efter hjälp. Ögonen uttryckte en oändlig sorg över att vara instängd i det kroppsliga fängelset. Det räcker nu. Släpp Snaskefar fri, det är vår.

Det ska inte bli någon träningsdagbok här inte men en rapport kommer i maj. Jag vet att ni alla med spänning och förundran tar del av mina äventyr, jag ska inte neka er detta. Det var allt, fortsätt verksamheten.