Det elakaste inlägget om dumhet, det kom aldrig på pränt.
Det blev begravt i en cybergrav hos blogg.se, av en f.d. Lundastudent.

Mina största problem eller saker som jag brottas med på bloggen är:
1. Hur personlig kan jag vara? Tvingar jag på besökare saker som de inte vill ha eller förväntar sig? Håller jag igen för att andra inte ska känna obehag?
2. Framstår jag som präktig? Skriver jag bara om de gånger jag lyckas eller om saker där min uppfattning är den som majoriteten redan har?
3. Släpper jag fram tillräckligt av den vassa eggen? Jag har åsikter och kommentarer som kanske skulle överraska de som troget följer bloggen, det är väl i och för sig ganska naturligt med lite sanering mellan synaps och handling.

Jag tänker inte resonera vidare kring dessa frågor just nu utan bara nämna att jag ägnar mig ganska mycket åt självcensur. Dels är jag, tro det eller ej, ganska pryd och dels har jag en spärr som gör att jag inte kan vara hur elak som helst. Därför kommer inte allt med, vilket jag inte beklagar. Vi försöker hålla lite höjd, vi lämnar allt det där till de som inte kan skriva om annat.

Till exempel hade jag en i mitt tycke sylvass text angående en persons kamp mot en kommun för att slippa sin klassificering som utvecklingsstörd. Det tog personen 16 år. Någon i den ekvationen har inte alla ostronknivar med sig till picknicken. Jag lade inte upp den. Personen hade mått så otroligt dåligt, stigmatiseringen är bara förnamnet. Det var – i brist på bättre ord – så djävla synd om denne. När jag tittade på texten så kändes det bara obehagligt. Det var enkelt och plumpt. Nu kanske någon säger att jag ändå skriver om det och att jag drar fördel av personens tragedi med maskering. På detta svarar jag att jag inte tror det. Min mening är att visa att det kunde ha varit sämre. Naturligtvis kunde jag ha låtit bli att nämna bakgrunden men det måste ändå visas var min gräns går. Den går där.