Glassigt hotell på Kuba, 1959.
– We saw a strange thing on our way here. Some rebels were being arrested, and instead of being arrested, one of them pulled the pin on a grenade he had hidden in his jacket. He took himself and the captain of the command with him. Now, the soldiers are paid to fight; the rebels aren’t.
– What does that tell you?
– They can win.

Fidel Castro avgår. Inte helt oväntat eftersom han har varit sjuk under snart ett och ett halvt år. Spekulationerna om vem som kommer att ersätta honom (eller snarare efterträda eftersom man inte kan ersätta honom) är i full gång. Man vänder blickarna mot Raúl Castro som har varit ställföreträdande ÖB och president under broderns sjukdomsperiod men inget är säkert. Man spekulerar i att Fidel fortsättningsvis kommer att finnas i kulisserna och hålla sin vakande blick och trygga hand över 1959 års revolution, som alltså pågår fortfarande.

Att påstå att Fidel Castro har varit en sten i skon för USA under en lång period är en lika stor underdrift som att påstå att Carolina Gynning är energisk. Prioriteringarna har sett olika ut mellan de olika administrationerna men jag är säker på att fram till Berlinmurens fall så var elimineringen av Castro bland de mest prioriterade ärendena. Man har försökt döda honom 638 gånger, undantaget invasionsförsök och statskupper, om man ska tro Castros livvakt. Vilket man nog inte ska göra. De är ju kända för sitt bruk av propaganda och överdrifter, livvakterna. CIA försökte dock ihärdigt, det mest berömda försöket är väl det med de exploderande cigarrerna. CIA är inte kloka. John F Kennedy lär också en gång ha frågat Ian Fleming, skaparen av James Bond, hur man bäst kunde ta kål på Castro.

Andra försök har gjorts att misskreditera honom, man har anklagat honom för att ha enorma rikedomar undangömda. Något som aldrig har kunnat bevisas. Även om det måste anses vara så att han de facto kontrollerar (eller fram till dags dato kontrollerade) Kubas samlade tillgångar. Michael Corleone förlorar ju miljontals dollar och sitt förtroende för Fredo på Kuba under revolutionen. Dessa pengar måste ha hamnat någonstans. Nu vet jag att Gudfadern II bara är på låtsas men den mafiosa närvaron på Kuba under 1950-talet ska inte bortses från. Dollar på dollar pumpades in och i slutändan finansierade maffian delar av revolutionen. Något som de var sura över och därför inleddes ett samarbetet med CIA för att röja Castro ur vägen. Det lyckades som bekant inte.

Castro, El Barbodo, Kalla krigets siste birollsinnehavare, som egentligen snodde showen helt och hållet drar sig alltså tillbaka. På något sätt finns det en icke-tyngd i detta. Hade det varit för 20 år sedan hade effekten och konsekvensen blivit större. Fokus har förflyttats, terrorbalanser och kommunism på USA:s bakgård är inte lika brännande. Jag har hänvisat till det tidigare, på 1980-talet var det fett och kommunister, på 2000-talet är det kolhydrater och araber. Hasta luego Commandante.

– He’s been dying from the same heart attack for the last twenty years.