Man orkar ju inte.

Ibland har det hänt att man pratar med en människa för att drabbas av en förälskelse – oftast platonisk vare sig det gäller en man eller kvinna – vilken kan dö ut lika snabbt som den tändes. Anledningen till detta är det som jag kallar promilleregeln. I korthet går det ut på att man samtalar, det nämns rätt filmer, rätt låtar, rätt historier med lika delar humor och allvar, rätt författare etc. Om inte "rätt" så åtminstone intressant.

Tills man kommer till den sista promillen. Man kan sitta och fnissa tillsammans med någon åt det pretentiöst överdrivna i valfri storfilm, glädjas över den gemensamma kärleken till Jan Berglin och sekunden efter höra människan säga saker som:
– Jag arbetar just nu stenhårt på att krossa den sionistiska ockupationsregeringen.
– Man är bara otrogen om man blir påkommen.
– Jag hatar Hip-Hop (eller fyll på med valfri genre av musik, film eller litteratur).
– Mitt förstfödda barn ska skänkas åt mörkret furste, Pär Nuder.
– Jag tänker inte hjälpa dig att flytta/tänker inte kyssa dig/har inte inte för avsikt att ligga med er etc.

Ni kanske tänker att sådana här brännande saker borde komma fram tidigt, att en nazist kanske inte pratar med mig till att börja med och så vidare. Naturligtvis är dessa exempel grova överdrifter. Poängen är att jag tillräckligt många gånger för att uppmärksamma det har stött på nya bekantskaper som till en början verkar vara riktigt vettiga men som sedan släpper bomber som är omöjliga att bortse från. Senast läste jag på bloggen Man orkar ju inte, som jag upptäckte ganska tidigt genom Gonzo, att man förespråkar dödsstraff. På ett ganska osnyggt sätt också. Jag plockade bort länken men har nu lagt till den igen eftersom jag kom till insikt och besinning. Vem är jag att döma egentligen? Och eftersom snubben som driver bloggen är hysteriskt rolig (ja, han kan vara lite kolerisk ibland) så får den vara kvar.

En rad frågor uppenbarade sig dock:
* Gör jag det själv, vilket är min bomb? Vad får människor som jag stöter på att tycka att jag är omöjlig att ha att göra med?
* Är det vanligt förekommande att man gör den gränsdragningen? Det måste vara fler som har råkat ut för det här?
* Vad i min person och mitt uppträdande inbjuder till att säga de här sakerna? När känner man i mitt umgänge att det är OK att säga dessa väldigt märkliga saker som man ibland får höra?
* Går det att bortse från att en människa har en totalt motsatt ståndpunkt i en viss fråga? Går det att bygga en relation och en vänskap utan att de har alla rätt enligt facit?

Så smular kakan.

  1. Maria

    Det händer mig också, oftast är det genustabbar som får mig att totalt tappa sugen och gå hem. Det är skrämmande hur snabbt man fylls av känslan att man inte orkar med människan.

    Gilla

  2. Anonym

    Om du anser att det inte går att bygga vänskap över en meningskiljaktighet, vart försvann visheten då? Försöker analysera detta om och om igen… men detta är det jag förstår minst!

    Gilla

  3. Snaskefar

    Maria, exakt.Mia, exakt.Anonym, måste jag bygga en vänskap med en sådan person? Räcker det inte med ett artigt och respektfullt bemötande? Visheten har för övrigt aldrig funnits så du kan sluta leta.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s