Dum som en djävla mås. Det är vad han är, den gode Steven Seagal. Jag har länge tänkt göra upp räkningen med honom. Det är framför allt tre saker som gör mig irriterad. Det första är hans extremt dåliga smak. Snubben ser ju ut som om 1980-talet vaknade med en svår bakfylla och kräktes upp det värsta ända in i nästa årtusende. Han har släppt en skiva som heter Mojo Priest. Den är bluesinspirerad. Kommer ni ihåg den där filmen där en barnvakt hamnar i Down Town Chicago med de hon ska vakta? Bland ungarna finns en liten flicka med en stor fascination för superhjälten Thor. De hamnar på en bluesklubb och får inte lämna stället utan att sjunga en blues. De sjunger då världens sämsta blueslåt genom tiderna. Så låter Seagals album. Hela tiden. Föreställer jag mig. På hans hemsida står det att skivan har hyllats av kritiker. Jo då. Steven har turnerat i Japan, Frankrike och Italien, länder med dokumenterat dålig smak.

Det andra är den spirituella kletsmörjan som Seagal hänger sig åt och att han får göra det ostört. Han grundade Steven Seagal Enterprises 2004. Jag får klara Kramerica Industries-vibbar av detta. Han säljer energidryck och startade företaget för att "share his wisdom and experience of energy with the world. The infinite wisdom of Steven Seagal combined with an experienced Sales and Marketing team has made it possible for Steven Seagal’s Lightning Bolt to emerge as one of the most unique energy drinks on the market."

The infinite wisdom of Steven Seagal. Prosit.

Han ska framstå som en djupt andlig do gooder som aldrig gör fel i sina filmer. Han har prisats med utmärkelser och religiösa utnämningar. Såsom till exempel en reinkarnation (tulku) av Chungdrag Dorje. Dorje är en vördad munk inom den tibetanska buddhismen. Något som får mig att ifrågasätta de tibetanska buddhisternas uppsåt och syfte med sin religion. Detta är samme man som lämnade sin japanska fru för att söka sin lycka inom filmbranschen och gifte sig med en annan kvinna när han väl kom till USA. Detta efter att han hade lovat henne att alltid finnas där för henne och fått henne att ge honom alla sina besparingar. Den nya hustrun bedrogs med deras barnflicka.

Det är förstås bra att Seagal är djurvän. Det som inte är bra är att han är mytoman (vilket jag kommer till längre ner). I en intervju påstår han att en vit, herrelös hund sökte upp honom i Japan. Den flyttade in och bodde hos honom i tre dagar. Till saken hör att Seagal hävdar att han vid denna tidpunkt hade trubbel med ett lokalt gäng av bråkstakar. Den tredje natten väcktes Seagal av att hunden skällde, hans dojo brann. Han kunde rädda lokalen men dagen efter var hunden försvunnen. Ingen kan minnas den här händelsen förutom Steven.

Ingen ifrågasätter att Seagal är en hård snubbe. Han är en duktig kampsportare. Aikido, Kendo, Karate och Judo är några av de kampsporter han officiellt har graderats i. De vänner jag har som är insatta i kampsport säger att Seagal faktiskt kickar ass på riktigt. Han skall enligt sägnen om sig själv ha börjat träna olika kampsporter vid fem års ålder. Den tredje saken som gör mig irriterad är att han inte nöjer sig med att vara en underhållare på film utan att han verkar lida av någon form av verklighetspsykos som gör att han hela tiden måste vara mer än bara en pretentiös filmstjärna.

Han hävdar att han har gjort black ops för CIA. Han har frågat en vildmarksguide i Alaska om det vore möjligt att arrangera en brottningsmatch mellan honom och en grizzlybjörn. Han har flera gånger hävdat att han skulle vinna en boxningsmatch mot vilken tungviktsmästare som helst i en boxningsring trots att han bara skulle följa boxningsregler. Han hävdar att vissa människor i Japan ser honom som en gudom. Vidare skall han vara en mästerryttare, tala fyra språk flytande, vara en av världens främsta auktoriteter på samurajsvärd samt en ytterst pricksäker skytt. Läs gärna den här länken om tid finns. I elva kapitel dissikeras Seagals motstridiga uppgifter och märkliga berättelser. Vilket slutar med namn som Gotti och Gambino.

Med framgångarna växte storhetsvansinnet och andra maniska beteenden. Han ansökte om att få bära dolda vapen, han försökte (enligt ryktet, han är inte dömd för stämpling) få en före detta CIA-agent att döda en av Seagals fiender.Lägg till detta att han anklagades för sexuella trakasserier från höger och vänster. I sin iver att mer och mer likna de hjältar han gestaltade på vita duken så började han att hävda att han hade sicilianskt påbrå, något som hans irländska mor och judiske fader har förnekat.

Det som höll på att gå riktigt illa var när Steven Seagal träffade Julius "Jules" Nasso 1986, en apotekare som hade sadlat om till aspirerande filmproducent och som hade vuxit upp i närheten av Gambinofamiljen (nu blir det maffiatajm ungar!). Seagal fick en omedelbar man crush på Nasso och ville göra allt som denne gjorde så naturligt. Seagal började berätta för folk att han och Nasso hade vuxit upp tillsammans på de tuffa gatorna i Brooklyn och att de dessutom var släkt – något som också bestämt förnekades av Seagals mamma.

Nasso lät den lättimponerade Seagal träffa några mafiosos och en relation uppstod. Seagal kunde på allvar odla myten om sig själv som farlig snubbe och maffiakillarna som alltid är duktiga på att känna igen en god affär såg en möjlighet att dra nytta av Seagals fascination. Nasso och Steve hade nu bildat ett produktionsbolag tillsammans – Steamroller Entertainment. Några av maffiakillarna som hade hjälpt Nasso i början av dennes karriär såg nu en möjlighet att tjäna lite pengar eftersom Seagals filmkarriär hade gått spikrakt uppåt. Vi snackar efter Under belägring liksom. Där får han väl ändå räknas som störst. Dealen var följande; Nasso skulle övertyga Seagal om att de skulle ge 150 000 dollar per film till Gambinofamiljen som ett tecken på tacksamhet och minne av utförda tjänster.

Men saker hade färändrats. Seagal hade blivit mer och mer intresserad av religion och ville inte göra våldsamma filmer längre, något som inte uppskattades av hans fans. Dessutom var hans tid ute, Bruce Willis, Arnie, Stallone, kanske inte Dolph men övriga actionhjältar började tappa säljkraft. Dessutom var han hursomhelst inte intresserad av att betala någon för någonting. Nasso fattade detta och försökte förklara det för maffian. Men de vílle inte lyssna och det ville inte heller Seagal. Berättelsen om hur det utvecklade sig är allt för lång för att fortsättas här så jag ber återigen att få hänvisa till den här hemsidan som skriver i detalj om hur Seagal har försökt få andra maffiafamiljer att skydda honom, om hur han föärsökte beställa ett mord, om hur han ville få någon att framstå som homosexuell genom arrangerade foton etc. Det är vansinne. Vansinne.

Förutom detta så har hans filmer spelat in 2 djävla miljarder dollar. Av dessa så ligger jag bakom åtminstone 200 svenska kronor. Räknat på genom att jag i min ungdom har hyrt åtminstone 10 filmer med Seagal för 50 kronor styck. Ja, nu var det ju mina föräldrars pengar. Jag kan låte saken bero, förutsatt att Seagal håller sig borta. Lönnfeta miljöninja.

Här finns förresten en snubbe som har skrivit en bok om de djupare meningarna med Seagals filmer. Utan ironi, Det kallas Seagalogy.