Det sista som skedde igår var att jag träffade en vän och två av hennes kompisar. Vi stod och pratade ett tag om ditt och datt. En av hennes vänner satte sig på sin cykel. Hon trillade omkull för att hon hade problem med innerörat, skam den som tänker illa därom.

Jag såg hur min vän och den tredje kompisen rusade fram för att hjälpa henne upp. En förbipasserande tjej skrek åt mig att jag skulle hjälpa till:
– MEN HJÄÄÄÄÄÄÄÄLP henne då! Var lite GEEEEEEEEENTLEMAN!

På dialekt modell internatskola.

Jag hade under tiden gjort en analys av läget från det att tjejen var på väg ner tills dess att hennes kompisar var på väg fram att hjälpa henne upp. Jag var trött, jag hade riktigt mycket problem med innerörat också, hennes kompisar upptog all arbetsyta kring cykeln och reagerade dessutom förvånansvärt snabbt. Jag behövdes inte i processen, det hade bara varit tafatt och klumpigt. Det hade kanske gett en viss känsla av ridderlighet och dådkraft men jag gjorde faktiskt valet att stå kvar och fortsätta att berätta för dem om livets gåtor och lösningarna på dessa.

Det kanske inte såg särskilt snyggt ut men å andra sidan stod jag just och förklarade för dem hur mycket pengar jag hade kunnat tjäna om jag vore hallick. Det passade bättre in i sammanhanget helt enkelt. Jodå.