Laudate omnes gentes, laudate dominum. Laudate omnes gentes, laudate pater Snask.

569 inlägg inklusive detta. Det är i genomsnitt ett och ett halvt inlägg per dag. Vissa har varit långa, andra har varit längre. Vissa har varit roliga, vissa har varit sorgliga. Vissa har varit avancerade, vissa har krävt en normalintelligens av läsaren. 533 stycken har varit bra och läsvärda, övriga 36 är fucking litteraturhistoria. Alla har varit snaskiga.

Jag vet inte riktigt varför jag började blogga. Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär – och då vet man hur illa det går. Jag upptäckte snart att jag hade saknat att skriva för nöjes skull. Dessutom hade jag kommentarer och muntrationer som jag ville få ur mig. Bloggen blev ett utmärkt forum. Därutöver märkte jag att vissa saker gick att bearbeta så mycket enklare genom att skriva och andra saker var lättare att komma ihåg. Det var från början meningen att jag skulle hålla en total anonymitet. Det omöjliggjordes ganska snabbt av mitt stora uppmärksamhetsbehov; "Ehem… har ni läst Snaskefar förresten? Han är fett med bra…". Sen blev historierna alldeles för interna och spetsade så det gick till slut inte att dölja för mina vänner vem det var som skrev. Av de som jag inte känner sedan tidigare är det väl egentligen bara Tanten (shout out!) och Trulsa (sill!) som vet vem jag är.

Jag heter Dag Oredsson, jag har precis fyllt 30 år och jag är 16 år gammal. Jag är i grunden jurist men jobbar som projektledare på en reklambyrå i Lund. Jag gillar sleaze rock, hip hop och Tomas Tranströmer. Jag är rädd för min mamma och inte rädd för att ta plats. Jag har många kära vänner och få bekymmer. Jag röker, vilket kanske framgår av bilden. Jag är uppe sent om nätterna och äter godis när jag vill. Jag har en skitcool cykel. Jag tror på den sentens som min gammelfaster hade på sitt kylskåp (myntat av teologen Peter Meiderlin); Enighet i det nödvändiga, frihet i det osäkra, kärlek i allt. Jag har skrivit en sång om mig själv som jag gärna sjunger på fester. En gång när jag var liten blev jag förväxlad med jesusbarnet av en otroligt klarsynt flicka i söndagsskolan hemma i Mönsterås.

Ett stort tack riktas till alla trogna läsare vars kommentarer här på bloggen och i den analoga världen bereder mig stor glädje. Det är utan tvekan enormt bra för självförtroendet när ni uppmärksammar mina texter och fnissar åt mina lustigheter. Det skall i sammanhanget nämnas att jag finner ett stort stöd i den omtanke och värme som kommer från er, mina vänner, när det inte har varit alldeles lättsnaskat. Ni är alla med mig. Låt oss göra nästa år till ett ännu snaskigare år. Så smular kakan.