Nostalgitripp.

Pepsi the greatest!

Jag tittade lite på bokryggarna hemma under julen. Av någon anledning har mina ungdomsböcker hamnat i ett gästrum hos mina föräldrar. Där stod ett par böcker av Ulf Stark. Bland annat Dårfinkar och dönickar. En bok jag fick efter att jag hade sett serien på TV. Den var viktig eftersom jag tror att det var första gången jag förstod att man inte på långa vägar kunde få med allt ur en bok vid en filmatisering. Och den som säger att boken alltid är bättre än filmen bör milt agas. Ibland är det bra att begränsa historien något.

TV-serien kan jag inte minnas på annat sätt än att den var bra. Lite vemodig med den försvunna hunden och den sjuke morfadern men samtidigt så väldigt, väldigt mustig. En märklig historia på det hela taget. Jag tyckte att Simon och Pepsi var sjukt balla och jag lärde mig väldigt snabbt att rita den snuskiga teckningen de gjorde i skolan. Den teckningen kanske är TV-seriens största avtryck i det svenska 1980-talet. Sen behöver det knappt förklaras hur märkligt det var att göra ett barnprogram om transsexualitet och död. Men hej, så var det att växa upp i DDR. Var det inte flickor med könsfrågor så var det japanska sagor mot orange bakgrund. Här är de första nio minuterna av serien.

Och ja, klart som fan att jag var kär i Simone, även när hon var kille.

http://www.youtube.com/watch?v=VFswcLRFjn8

En kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s