Jag brukar ofta göra mig lustig över den moraliska klenheten i Lund, att hedonismen och hasta mañana-attityden är  stadens signum och att jag då och då måste åka hem till Småland för att smaka lite kristet leverne. Jag känner mig lite som den gamle gentlemannen i dokumentären om 1970 års festival på Isle of Wight. Den som inte… gick så bra. En grånad britt, bofast på ön, med pipa ondgjorde sig över festivalbesökarna och avslutar sin harang med orden:
Don’t think I don’t know what’s going on. I used to work for the MI6. Blacks and communists… Kids running around naked fuckin’ in the bushes. Ja, ni kan väl gissa var Oasis fick inspiration till sin låt.

Jag kände att jag hade genomskådat Lund vid upprepade tillfällen och nu skulle det passa bra med ett besök bland de stolta bondsönerna och de fagra töserna som vet hur man dikar en myr.

Det första jag möts av hemma är en lokaltidning som på förstasidan anger att huvudförhandlingen i ett misshandelmål hade fått ställas in första dagen eftersom både målsäganden och den tilltalade var gravt berusade. Vid det andra försöket, dagen efter, så var båda männen flera timmar försenade.  OK.