Vi sjöng "jag vill dö med kängor på, för gult kors på botten blå". Den raden kändes lite fånig. Själv bidrog jag med "Löjtnanten är våran boss, han leder oss när vi ska slåss". Den raden står jag för, den känns äkta och lidelsefull.

Cadence är en film jag såg som mycket ung. Jag kommer inte ihåg om den var dålig eller om den var jättedålig. Charlie Sheen spelar en soldat som har dömts till straffkommendering. Som ende vita soldaten kämpar han för att passa in i den svarta straffplutonen. Sen är det något tjafs med chefen också, spelad av Martin Sheen.

Cadence är förutom namnet på filmen också det  militära fenomen som har odödliggjorts i ofantligt många amerikanska militärfilmer. Kort och gott är det sångerna man sjunger vid excersis eller marsch. Ämnena kan vara:
* Hemlängtan
* Skryt över det egna vapenslaget
* Klagande över enformigheten eller den fysiska påfrestningen i det militära
* Aggressivitet mot aktuell fiende
Ni vet, "Mama, mama can’t you see? What Snaskefar did to me?". Och så vidare. Oftast sjunger man mycket fula ord eller ger luft åt väldigt elaka tankar om ryssar, innebandyspelare, vietnameser, tyskar, muhammedaner etc.

Man börjar med en klassisk "Sound-off". Man tror att upphovsmannen är menige Willie Duckworth som piggade upp sina utmattade kamrater under en marsch under första världskriget.
Instruktören/ledaren: Sound-off
Truppen: 1 – 2
Instruktören: Sound-off
Truppen: 3 – 4;
Instruktören: Cadence count;
Truppen: 1 – 2 – 3 – 4; 1 – 2 – 3 – 4.

Jag minns som sagt inte särskilt mycket av filmen, detta klipp har dock alltid följt med mig. I slutet gör Charlie Sheen det han är bäst på, att se förvirrad ut. Jag tror inte att denna cadence följer den traditionella uppbyggnaden, takten, rytmiken, melodin eller tjänsteminen.

http://www.youtube.com/watch?v=eLD2iZWHLAM