Som en våt filt blir jag omsvept av tröttheten som skapas av en enorm frustration. Kjell Hägglund begår ett lustmord på kungafamiljen i sitt inlägg om Året med kungafamiljen. Jag läste det och skrattade, jag läste om det och skrattade ännu mer. Sen kom dissikeringen och analysen.

Kjell Hägglunds text har en enkel måltavla, den är elak men tusen gånger bättre än valfri imitation i Hey Baberiba. Jag kallar den enkel eftersom Bernadottarna, som jag upplever det, inte är lika heliga längre. Det får viskas och pekas, när de gör bort sig så står det i tidningen. Det jag istället upplever som störande är de omständigheter som gäller andra offentliga personer men som inte uppmärksammas. Jag har inga problem med att folk inte beter sig som föredömen, det som stör mig är när de antingen hycklar om det eller när andra far illa.

Jag hatar, vilket inte är en underdrift, att föra vidare osanningar. Jag litar på de som har berättat sakerna för mig men jag har inte några bevis för att det verkligen är så som jag påstår. Det kan ju också bli väldigt fel, som med Martin Timell som till slut fick gå ut och dementera att han skulle vara en hustrumisshandlare. Inlägget har inte heller som syfte att namnge offentliga personer som har betett sig illa, jag resonerar bara kring varför det är så tyst kring sånt som alla vet.

Om det skulle vara så att en IDOL-deltagare ligger runt och har gjort det med… tja, vi kan ju bara spekulera men till exempel två av mina bekanta, men som i varje intervju hävdar att han är så lycklig med sin flickvän – borde inte det skapa en trötthet hos journalisterna? Att varje gång få höra den här lögnen, borde man inte av ren illvilja till slut ställa frågan om varför han ligger med alla de andra människorna i så fall? Borde man inte uppmärksamma om en skådespelare slår sin fru och att det är allmänt känt? Eller om en sångare gjorde samma sak mot sin flickvän och han skulle kunna vara medlem i ett band som kan räknas som Sveriges bästa.

Jag är förundrad över att det inte skrivs eller uppmärksammas men det är ju kanske inte så konstigt. Förtalsbrottet är ju överhängande men bortsett från det ser jag två direkta anledningar. Den första anledningen är den som skänker mig störst sinnesfrid. Det är helt enkelt inte sant. Jag förutsätter att om jag har hört dessa rykten så har man absolut gjort det på skvallerredaktionerna men faktakollen ger inte något resultat. Den andra anledningen är den som irriterar och frustrerar. Att man väljer att inte skriva om det därför att man vill vårda relationen, att löpsedelvärdet inte är så högt, att man inte bryr sig eller ännu värre – att man bryr sig men har kommit till en analyserad slutsats. Jag lämnar det därhän och försöker istället leva upp till det löfte jag gav mig själv för snart 15 år sedan, säg alltid ifrån. Alltid. Men det är aldrig lätt. Aldrig.