Ett något ostrukturerat inlägg.

Jag såg precis en sammanställning över de bästa heavy metallåtarna. Det är likadant varje gång. Iron Man eller Ace Of Spades vinner gång på gång och jag måste säga det, Iron Man är inte på långa vägar världens bästa heavy metallåt. Det är Master Of Puppets med Metallica som har den positionen. Så där, då var det sagt.

Det är ett genomgående drag i sammanställningar och listor av det här slaget. Det som var först ska också anses som störst. Jag håller inte med. Man får gärna hylla de första, man kan tala sig blå i ansiktet om betydelsen primören har haft för den fortsatta utvecklingen men det blir i mina ögon inte automatiskt det bästa. Inte på långa vägar. Därmed inte sagt att Iron Man är en dålig låt, absolut inte.

Någon gång ska jag blogga om min diametralt motsatta uppfattning när det istället gäller äldre filmer och hur irriterad jag blir när folk påpekar hur klichéfylld den äldre filmen är i jämförelse med andra, senare filmer i samma genre. Ja, vad fan tror du? Om den äldre filmen är ett mästerverk så är det väl klart att senare filmskapare lånar friskt och har du då sett etthundra filmer i genren så har du ju indirekt sett det bästa ur originalet etthundra gånger.

Andra saker som stör mig för tillfället:

* Ruelse borde inte ha den betydelsen det har, ordet låter utmärkt för till exempel den händelsen att man stannar hemma med chips, cola och Band Of Brothers en fredagskväll. "Nej, jag stannade hemma med BOB, det gav mig stor ruelse.".

* Musiker som hela tiden tjatar om hur all modern rockmusik har sin vagga i bluesens bakgård. Det räcker. Vi vet. Även om jag inte kan höra några som helst likheter mellan Robert Johnsons Hellound On My Trail och Fuck Like A Beast med WASP.

* Alla former av musikaliska cross overs, hårdrock och hip hop till exempel (Judgement Night), eller hårdrockare som spelar med symfoniorkestrar (Metallica och Kiss till exempel). Man parar inte en hund med en katt, eller hur? Pretentiöst skit är vad det blir.