Jag har rannsakat mig själv och kommit fram till att allt är nog farmors fel. Hon gav mig en bok när jag var åtta år gammal. Den heter kort och gott UTE (Rabén & Sjögren) och författades 1962 av Torvald Wermelin. Denne ledde en gång i tiden en programserie som gick i både radio och TV, han upplevde det klassiska vildmarksäventyret genom att överleva på en öde ö utan redskap och mat. Han hade endast en get med sig. Hursomhelst skrev han UTE på uppdrag av Skid- och Friluftsfrämjandet och det sägs i bokens förord att "Denna bok är byggd på TVM-idén". Vad TVM-idén är för något förklaras dock aldrig. Jag gissar att det är som det gamla jiveuttrycket: Those who know don’t speak, those who speak don’t know. Denna bok har följt mig genom åren och jag har ofta konsulterat den när jag har velat veta om man kan plocka brännässlor utan handskar (nej, se sidan 159, när man väl har kokat nässlorna så bränns de inte längre) eller få medhåll i min teori om att vilda djur endast dödar i nyttohänseende (ja, se sidan 147).

Många anklagar mig med all rätt för att vara ärkelat när det gäller friluftsaktiviteter och jag har nu spårat detta attitydproblem till sidan 18 i boken UTE. Självklart har jag haft andra ingångsvärden men den här boken fanns på vårt sommarnöje långt innan vi televiserade godset och jag har läst den pärm till pärm ett otal gånger. Ständigt med de känsliga gossögonen, ovana vid starka åsikter. Därför har detta förföljt mig under alla år, jag har ända sen åtta års ålder varit en stark förespråkare för att den moderna flickan ska delta i friluftslivet och att man ska ha blandade friluftsgrupper. Gärna med stillasittande gruppdiskussioner.

Flickor i det fria

Det är fel att ta för givet att den moderna flickan inte trivs med friska takter.

                             Fråga våra simmartöser, ta kontakt med tennisstjärnorna, intervjua våra Sofiaflickor… Ta en titt på orienteringens juniorflickor och långa rader av fjällentusiaster, fältbiologer, kanotister och seglare – massor av flickor! Vi har utmärkta ryttartöser och skickliga pionjärtekniker. Alpinister också, ja, till och med det.

                             Men allt för många står utanför. Självförvållat eller inte är det äntligen dags för flickorna att kräva likställighet. Det är också för dem som isranunkeln blommar, öringen vakar och lägerelden värmer.

                             Kan flickor starta egen friluftsgrupp? Det är just vad de kan! Många exempel finns på hur vakna och framåt tonårstöser börjat med en kärna som sedan byggs ut undan för undan. Den har skaffat gruppen en fadder, timrat sitt första basläger och dessutom inrett ett eget klubbrum.

                             Det finns flickgrupper (i åldrarna 15-19) som redan hunnit vandra Kungsleden, fiskat i Rogen eller fjällklättrat i Norge. Naturligtvis har det skett först efter grundlig hemmaträning och under god ledning. I regel har det varit gruppens ordinarie ledare, vilket självfallet är bäst om erfarenhet och kunskap räcker till. Annars får man vänta ett tag.

                             Men blandade grupper då, pojkar och flickor ihop? Ofta har det gått bra och gör det alltjämt, men nästan lika ofta har dessa blandgrupper misslyckas och tappat stilen.

                             De startade med bästa avsikter för friluftsliv och naturupplevelse men halkade ut i mest dans, hångel och innesittande.

På det hela taget en djävligt märklig bok, på snudd till obehaglig – om man inte tar i beräkning alla de handfasta tips som förekommer. Till exempel hur man väljer ett gruppnamn:

Pojkgrupper väljer som regel väderbitna namn: grupp Rangers, Pårtefjället, Havsörnarna, Pionjärerna, Lofoten, medan flickorna tycks föredra mjukare benämningar: grupp Skogstjärn, Bambi, Teddy-bears, Stjärnbräckan.

Så, nu vet ni hur det kommer sig. Kanske en tango innan tapto?