I filmen Amadeus säger Salieri, om jag minns rätt, att ödet har varit grymt mot honom genom att ge honom viljan men inte förmågan. Jag har i min ungdom haft liknande tankar, fast egentligen mer i stil med att jag har haft förutsättningen men inte förmågan.

Jag spelade mycket flipper när jag var yngre. Särskilt ett spel som hette "Red & Ted’s Road show". När man fick multiball så spelades Carlene Carters "Every little thing". Spelet gick ut på att personerna på bilden åkte genom USA med sin grävmaskin och betedde sig allmänt bondlurkaktigt. Det var roligt men en omständighet gjorde det lite bull.

På den tiden fanns det bara utrymme för tre bokstäver i high scorelistan. Följden av detta var att man kunde se LKJ, XXX, BOG, men aldrig något riktigt namn. Dioderna lös upp i oändlig ära, om någon av de som man visste vilka de var spelade så stod man tyst och tittade på. Enstaka Ohhh och Ahhhh kunde höras från publiken men annars var det en tystnad som skapades av tonårsrespekt som höll oss i schack.

Mitt förnamn består av tre bokstäver. Lyckades jag skrapa ihop tillräckligt med poäng så hade jag kunnat skriva mitt fulla namn och alla hade vetat att det var jag. Tror ni att jag någonsin var så duktig? Svaret är nej. Tusenfalt nej.